1918 – med respekt

Om det finns något som kan få mig avtänd är det behandlingen av jubileum i massmedier. Finland 100 var ett sådant. Det gjordes visserligen kreativa insatser av journalister i landets alla hörn och statsrådet har i efterhand skrutit med att Finland 100-skriverier lästes över 56 miljoner gånger under åren 2016 – 2017 på Facebook. Och inläggen delades 100 000 gånger och filmklippen tittades på i över sex år sammanlagt och på självständighetsdagen 2017 besöktes de officiella sidorna av 150 000 användare.

Men för mig: Utmattning.

Naturligtvis är det fint att finländarna, enligt en gallup, nu känner för att fira självständigheten på ett gladare och mera avslappnat sätt. Och att nio av tio finländare upplevde jubileumsåret som lyckat.

Men ändå för mig: den stora tröttheten.

Sätt det på nationalismens konto. Även om jag tycker att firandet av Finland 100 var kreativt, finurligt och ibland också självironiskt kan jag inte låta bli att se nationalismens skugga i samlingen kring flaggan. Finland är visserligen i dag i ett (öst)europeiskt perspektiv modest när det kommer till hårdknackad nationalism, men vi kommer inte ifrån att nationalismen håller på att äta upp Europa inifrån.

Så när uppmärksammandet av inbördeskriget 1918 sparkade igång i januari i år var jag skeptisk: skulle vi klara av detta efter all #suomi100-hype?

Nåväl, nu är sommaren här, inbördeskriget 1918 är över men fånglägren finns kvar.

Hur har det sett ut i offentligheten 2018?

Tammerfors är staden med de mest traumatiska minnena. Här har Vapriikki-museet publicerat en bildbank tillgänglig för alla – bilder som var för sig talar mer än tusen ord. Inbördeskrigets kritvita tidning Aamulehti har för sin del haft en ganska intensiv behandling av krigets faser under våren, bland annat genom att publicera nya färglagda bilder från kriget.

På annat håll har jättar som Yle och Helsingin Sanomat haft otaliga satsningar som tagit upp kriget ur olika synvinklar. Man har levandegjort historien på smarta och berörande sätt, såsom till exempel Laulu sisällissodasta av Paleface (finns på Arenan). Svenska Yle bidrog bland annat med Radioteaterns tidsresa Röster ur dödens väntrum medan Vasabladets historiepodd tog sig an temat När Finland styrdes från Vasa i sitt första avsnitt.

Det finns otaliga andra exempel. Och även om många artiklar och inlägg under våren började med frasen ”Inbördeskriget 1918 är fortfarande ett oläkt sår” vill jag tro att våren 2018 har gjort vårt land en stor tjänst.

Alla som velat lyssna har lärt sig att jo, de röda trodde på väpnad revolution, att de ville störta den lagliga och demokratiska makten, att de spred terror med avrättningar och plundringar och att deras seger sannolikt (förr eller senare) hade lett till ett införlivande med ett socialistiskt Ryssland/Sovjet.

Alla som velat lyssna har också insett att de vita segrarna – de som sade sig kämpa för det demokratiska statsskicket – tog ut en fruktansvärd, sadistisk och blodig hämnd som är in i märgen chockerande, och att de vita i det självständiga Finland lät tusentals landsmän hungra ihjäl eller lät avrätta dem utan saklig domstolsbehandling.

Allt detta – det röda och det vita avtrycket – är horribelt.

Men tänk vilken styrka det är att kunna erkänna fakta utan att genast leta efter motargument för att stödja den ena eller den andra sidan. Att, såsom Paleface uttrycker det, äntligen förstå vad Finland också är byggt av.

Jag vill påstå att den omtalade försoningen nu kan vara helt möjlig – och den är möjlig till stor del också eftersom den finländska journalistkåren våren 2018 förstod sitt ansvar.