Då allt och inget är viktigt

I mitten av oktober kunde man som nyhetskonsument ha fått för sig att pandemin var under kontroll, att regeringen fattat tillräckliga miljöpolitiska beslut, att barn och ungas psykiska välmående inte längre var en källa till oro och att vårdköerna inte var oacceptabelt långa.

Hur annars skulle man förklara ett så enormt fokus på statsministerns privatliv: på vem hon bjuder på fest och på anonyma källors oro för hur hon förändrats som person?

Den typen av journalistisk bevakning tyder väl ändå på att de riktiga problemen inte längre är akuta?

Okej, kanske var det motiverat att Iltalehti (22. 10.) granskade vem som betalar för trakteringen då Sanna Marin ordnar privata fester på Villa Bjälbo (svar: hon själv) och om säkerhetsprotokoll följs (svar: ja).

Och, visst, SDP:s interna diskussion om Marin kan beskrivas som relevant – även om Yles (21.10.) formuleringar kring hur många sossars subjektiva åsikter som det egentligen handlade om var rätt så glidande. Var det ”många”, ”en del” eller ”somliga”?

Jag är också medveten om att statsministern i viss grad är offentlig med sitt privatliv. Att hon på Instagram (23. 10.) indirekt uppmanade ”boomers” att ha is i magen visar att ämbetets kommunikation utåt har förändrats.

Men det här fråntar inte redaktionerna ansvaret för att avväga var gränsen för hennes privatliv går. Och varje statusuppdatering kan inte vara en nyhet.

Journalisternas ansvar är ändå centralt, för i det ingår ett kuraterande uppdrag.

Problemet som en dylik bevakning avslöjar har mera med hela medie-ekosystemet att göra än med en enskild redaktions journalistiska val.

De flesta håller säkert med om att pandemin och klimatkrisen är viktigare än Sanna Marins privatliv och definitionen av ”boomer”. Men lika troligt är, att rubriker om de senare lockar fler läsare än nyheter om varför våra politiker måste göra mera för klimatet.

Perspektiven plattas till av det ständiga nyhetsflödet och av nyhetssajternas prioriteringar och rubriksättningslogik. Sociala mediers algoritmer och nyhetskonsumenternas egna val har samma tillplattande effekt. Stora frågor förminskas och små blåses upp. De små frågorna blir samtalsämnen och därmed legitimt nyhetsstoff för nyhetsredaktioner som haft del i att göra diskussioner av ringa betydelse till ammunition i ett polariserat debattklimat.

När allt är lika viktigt är inget viktigt. Den här utvecklingen är inte bra för någon, varken för medborgarna, medierna eller politikerna.

Journalisternas ansvar är ändå centralt, för i det ingår ett kuraterande uppdrag. Uppdraget innebär att skilja den politiska performansen från sakfrågorna. Journalister har en skyldighet att kalla performansen för vad den är. De ska inte vara med och skapa den.