Vem ska skyddas mot sig själv?

Nano, 20 år, sitter uppkrupen i en vit säng. På huvudet har hon två lurviga svarta öron och runt halsen är en blå bjällra fäst i ett halsband. Nano säger att hon är en katt. I inslaget som följer får vi se Nano och journalisten Silje Ese promenera utanför Oslo Centralstation. Silje Ese frågar om fördelarna med att vara katt. Nano berättar om hur hon ser bättre i mörker än i ljus och att hon uppfattar vissa ljud starkt. Nano fräser åt en hund som går förbi och kameran fokuserar på den långa vita svansen som sticker fram under den svarta vinterkappan.

När NRK P3:s program Verdens Rikaste Land i slutet av januari släppte den 3,5 minuter långa videon om Nano lät reaktionerna inte vänta på sig. Nano blev viral. I dag har videon visats 4,8 miljoner gånger och på programmets Facebooksida finns över 93 000 kommentarer om Nano.

I början av mars tog NRK:s tillsynsmyndighet Kringkastningsrådet upp inslaget om Nano till behandling eftersom det riktats flera klagomål mot det. Många var kritiska till att ingen i det ursprungliga inslaget ifrågasatte Nanos konstaterande om att hon är född i fel art. Majoriteten av klagomålen handlade ändå, enligt norska Journalisten, om att Nano borde ha skyddats mot sig själv – flera antydde att hon är psykiskt sjuk.

Journalister ska lyfta fram stora sammanhang, men också enskilda individer. Men var går gränsen för vem eller vad som kan uppmärksammas eller för vems röst som får höras? Diskussionen är på inget sätt ny. Vi har fört och för den kontinuerligt i samband med kontroversiella teman, speciellt sådana som ifrågasätter etablerad vetenskaplig forskning. Hur presenteras människor som till exempel tror på änglar och änglavård, astrologi eller som jagar spöken? En del områden är mer tabubelagda än andra och avvägningar görs hela tiden. Det är det journalistik handlar om, om att välja och välja bort.

Skulle jag se Nano på stan, med svansen skymtande under kappan, hade jag definitivt velat höra hennes berättelse. Problemet blir kanske det enskilda klippet på Youtube som lever sitt eget liv. I det kommer sammanhanget inte fram – att inslaget gjorts i en serie som under ett år följer unga människor i Oslo centrum. Ifall man känner till kontexten och programformatet kan det vara lättare att förstå varför reportern inte grillar Nano och efterlyser vetenskapliga bevis.

Går man in för att skydda människor mot sig själva omyndigförklarar man dem. Det är mer än problematiskt och det konstaterade också Kringkastningsrådets ordförande Per Edgar Kokkvold. Enligt norska Journalisten är saken nu officiellt avklarad. Kringkastningrådet gav inget uttalande (det gör det sällan i enskilda fall) och saken kommer inte heller att tas upp i Pressens Faglige Utvalg, den norska motsvarigheten till Opinionsnämnden för massmedier. Där behandlas inslaget inte eftersom Nano inte gett sitt samtycke. Hon är nöjd både med reportaget och med uppföljningen.

Vi ska fortsätta vara nyfikna och öppna. Vi ska problematisera oss själva och det som upplevs som normalt. Vi ska förklara sammanhang och ifrågasätta men vi behöver inte automatiskt skydda individer mot sig själva bara för att de lever ett liv som bryter mot normerna.