Våra ord, vårt ansvar

Vad gav nyhetsåret 2015 oss journalister? Nu tänker jag inte på nyhetshändelserna, de som summeras i krönikor i slutet av månaden. Jag tänker på vilka insikter vi fått under det gångna året om vårt värv och dess förutsättningar.

För min del har jag under årets sista månader stärkts i min tro på att bra journalistik inte garanterar en bättre värld men skapar förutsättningar för en sådan. Dålig journalistik gör oddsen sämre.

Speciellt ords betydelse och hur vi förmedlar dem har jag tänkt på. Om vi med de bästa intentioner och utgående från rådande journalistiska regler trots allt skapar en skev bild av verkligheten, vilket är då vårt ansvar?

Om vi illustrerar luddiga bedömningar om att Finland på grund av asylsökande och invandrare inte är lika säkert som i fjol med ett foto av beväpnade jihadister, ger vi då en korrekt bild av verkligheten? Så gjorde Iltalehti (4. 11) efter att Skyddspolisen hållit presskonferens.

Om vi glömmer bort mediernas förstoringsglaseffekt och tror att en plötslig fokusering på minoriteters brott ska falla i neutral jord, är vi då det journalistiska uppdraget troget? Den första december vek Helsingin Sanomat en helsida åt en våldtäkt i Hesperiaparken där den misstänkte var en asylsökande. I samma tidning fick en våldtäktsdom mot en finländsk man – offret var en femtonårig flicka – en notis.

Jag är fräck nog att svara på mina egna frågor och jag svarar nej. Nej, vi ger inte en korrekt verklighetsbeskrivning om vi med rubrik- och bildsättning och förhastade slutsatser börjar likna det drägg som kletar ner sociala medier med lögner och hat.

Nej, vi är inte det journalistiska uppdraget troget om vi glömmer att vi ansvarar för hur vår rapportering upplevs. Det handlar inte om att utelämna uppgifter om till exempel en misstänkt våldtäktsman utan om att sätta brottet i ett sammanhang och därmed också föra en redaktionell diskussion före: Varför rapporterar vi om detta brott och hur?

Jag fick höra att FNB:s strategi i misstänkta våldtäktsfall är att klargöra om asylsökande är inblandade. ”Med anledning av den debatt som pågår i samhället om asylsökande och flyktingkrisen anser vi att det var nödvändigt att gå ut med informationen om att asylsökande misstänks”, skriver redaktionschefen Jan Snellman som svar på en fråga jag ställde. ”Annars kan läsarna säga att vi döljer något för dem.”

FNB ger misstankarna proportioner genom att visa hur asylsökande är representerade i brottsstatistiken, tillägger Snellman. Det är förstås en del av ett gediget jobb men faktum kvarstår: I Finland finns nu en minoritet som är underkastad en granskning som de flesta andra går fri från.

Förstoringsglaseffekten är en del av vårt ansvar, och för att ta det ansvaret på allvar måste vi också granska sådant som misstänksamma läsare struntar i eftersom det inte tjänar deras rasbiologiska människo- och världssyn.

President Sauli Niinistö sa i Yle Radio 1:s frågestund (5. 12) att ”människor som vill vara här måste acceptera våra centrala värderingar, demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter”. Presidenten syftade på asylsökande men vi journalister får aldrig tro att de orden är avsedda för en minoritet enbart. De gäller precis alla.