En dag för länge sedan…

Nu ska det handla om tre journalister. Om tre garvade journalister och om hur alltsammans började.

Sommaren 1967. Unge Hans Paul har just fått veta att drömmen inte gått i uppfyllelse. Han har inte blivit intagen till Ateneums fotolinje. Nu drar han planlöst omkring på Norra Esplanaden i Helsingfors centrum. Han är ledsam, hopplös, han tänker vika in på Mikaelsgatan, men mot honom kommer en snygg tjej, så han fortsätter istället rakt framåt i ett fåfängt försök. Men precis då stöter han ihop med fotografen Bert Carpelan.

Bert frågar hur det går. Och det går ju dåligt. Så Bert försöker muntra upp honom: ”Hördu, gå till Pressfoto på Husis och se om de kan ge jobb åt dig.”.

Det gjorde sorgsna Hans. Och nästa dag kunde han börja.

”Utan det mötet hade jag knappast blivit pressfotograf”, säger Hans och skakar skrattande och lite misstroget på huvudet.

Vi hoppar till Nina Fellman. Hon är född i Jakobstad men nu lever vi år 1994. Hon bor på Åland, har inte studerat journalistik, men hon sportar med att tycka till i kolumner i Nya Åland. Så hon skriver ett kåseri om att hon behöver jobb och listar allt möjligt och omöjligt som hon behärskar.

Nästa dag ringer tidningens chefredaktör Janke Sundberg.

”Vill du bli ledarskribent på Nyan?”

Och där har Nina jobbat sedan dess.

”Så här i efterskott förstår jag inte riktigt hur det gick till” säger Nina kluckande i skratt.

Nu till den tredje länken i denna berättelse. Paula Salovaara. Året är 1986 och Paula sitter på Soc & kom och funderar på hur i fanken hon ska klara av morgondagen. Det är då hon ska börja sin praktik på Radio Mellannyland. Och hon är nervös. Skitnervös.

Men hon har garderat sig med det perfekta svaret på frågan hon vet att ska komma (”Nå, vad är du intresserad av?”). Svaret, det trygga svaret, lyder i all sin briljans: kultur.

Så nästa dag lutar sig chefen bakåt i stolen, lägger fötterna på bordet, och frågar avmätt just den där frågan… men inflikar bums själv:

”Säg INTE kultur! Alla unga kvinnor säger kultur! Varför är ingen intresserad av kommunalpolitik?”

Paula bara mumlar. Men från den stunden vet hon vad som intresserar henne.

Kommunalpolitik.

Men hur gick det sen?

När Hans med stora ögon kikar in i mörkrummet på bildbyrån Pressfoto förstår han inte riktigt vad han ser. Ett mörkrum är ju vanligtvis ett litet krypin på toaletten. Men här, här jobbar ju flera typer inne i rummet, och förstoringsapparaten är stor, och röda lampan lyser och hur är allt detta möjligt?

I handen får han en Rolleiflex 6×6-lådkamera plus en separat blixt med batteri på axelrem. Sen marsch iväg på första uppdraget. Hans slinker dock först snabbt in till Foto-Nyblin och väser till en snäll tant bakom disken: ”Psst, hur funkar den här apparaten?”

Uppdraget går ut på att fota en gallerist som håller i ett konstverk. Blixten rakt på den stackars galleristen, stå stilla nu, och några timmar senare, efter framkallningen,får Hans se resultatet: Gallerist plus konstverk bländat av stort runt vitt sken. Men fotografiet publiceras.

”En av mina allra sämsta bilder någonsin”, säger Hans och grinar illa, men tillägger: ”Mamma sparade urklippet”.

Nina tror/vet att hon är bra på att skriva. Så att skriva sin första notis på Nya Åland ska väl inte varaett problem? Men ojdå. Kollegan Helena Forsgård läser verket. Och slaktar det – totalt.

”Hon var en sträng men bra lärare, hon visade mig bums vad journalistik handlar om. Jag var så stressad de två första dagarna att jag inte hann eller vågade gå på toa. Och på tredje dagen skulle jag skriva min första ledare”.

Paula är i panik. Hon tror eller vet att hon ingenting kan. Och ändå ska hon i morgon göra sin första intervju som faktiskt ska ut i etern. Så hon tar Nagran (bandspelaren) hem. Övar hysteriskt natten lång. Allt för att nästa dag kunna låtsas om att hon är helt sjukt erfaren. Hon kommer en timme i förväg. Inslaget handlar om att Sveaborgs fartygsdocka ska öppnas igen och hon lyckas faktiskt få röster och ljud in på bandet. Tillbaka till Yle på Sommargatan. Hon skriver ett manus, med instruktioner om var bandet ska klippas, läser en speak, och väntar sedan på att klipparen utför jobbet.

Resultatet?

”Jag lät som en idiot.”

Men ändå blev allt bra. Rentav mycket bra. Hans Paul blev hyllad pressfotograf. Nina Fellman mångårig chefredaktör och ledarskribent. Paula Salovaara startade en radiokanal och blev chef på Helsingin Sanomat. Så vad har de för råd till årets sommarvikarier?

Paula:

”Var nyfiken, var ivrig, var framåt. Försök inte vara cool. Låtsas inte att du kan och förstår allt. Ställ istället frågor, hela tiden.”

Nina:

”Försök genast hitta någon som du litar på, sug dig sedan fast i den personen och be om information och hjälp när du behöver. Låtsas aldrig att du står ovan något som du ska rapportera om.”

Hans:

”Som ung träffade jag en AFP-fotograf från Paris som jag beundrade. Jag frågade hur man blir en bra fotograf. Han sa: ’Man måste ha näsa’. Och jag tror det är så, man går på känsla, och låter sig dessutom obemärkt styras av slumpen.”

Foto: Trevande start. ”Jag tog väldigt många oskarpa och dåliga bilder”, säger fotografen Hans Paul. ”Den första tiden låg jag i ständig panik, jag kunde ju absolut ingenting”, kontrar journalisten Paula Salovaara.