Debatt: Chefredaktörens svar

Magnus Londen spekulerar i det senaste numret av Journalisten (11/2016) om orsaker till att två pappersansvariga publicister på KSF Media, Östnylands Micaela Röman och Hufvudstadsbladets Tommy Westerlund, inte fortsätter som chefredaktörer i den nya organisationen.

I kolumnen med rubriken Vem är chefredaktör? radar Londen upp en mängd frågor, bland annat varför chefsomställningarna inte väckt debatt och om det alls är så noga vem som är chefredaktör numera. På sista raden slår Londen fast att den journalistiska makten på KSF Media finns någon annanstans (läs: än hos chefredaktören).

Jag är glad över att facktidningen så nitiskt bevakar KFS Media, vilket visar att det vi gör och står för är relevant och viktigt, men eftersom kolumnen tydligt avslöjar att Londen saknar elementära insikter i hur KSF Media och ett medieföretag av i dag arbetar, vill jag här bena ut den publicistiska ansvarsfördelningen.

Under det senaste året har KSF Media haft flera lager av utgivaransvar: förra vd:n var även ansvarig utgivare för KSF Medias samtliga titlar, undertecknad med titeln innehållsdirektör hade utgivaransvar för de digitala kanalerna och fungerade även som chefredaktörernas chef, chefredaktörerna för Hbl, Västra Nyland och Östnyland hade utgivaransvar för respektive papperstidning och i det dagliga fattade nyhetschefer förstås snabba publicistiska beslut.

Vem som egentligen hade ansvar för vilken tomt var krångligt att förstå både externt för läsare/användare och internt för de anställda.

Chefredaktörens publicistiska mandat, som gällde enbart papperstidningen, blev förenklat sagt mer en fråga om publiceringskanal än om journalistiska linjeval och helhetsansvar, vilket förstås inte motsvaras av de förväntningar som de flesta har på rollen. Chefredaktören ska ju vara den som bestämmer om och kämpar för den journalistiska linjen och integriteten, förutom att hen är ansiktet utåt och ständigt utvecklar innehållet.

I samband med att organisationen efter nyligen avslutade samarbetsförhandlingar gjordes om var strävan att göra den plattare och tydligare.

Nu har vi två lager av utgivarskap, vilket är det minimum som lagen förutsätter: en ansvarig utgivare och en ställföreträdande utgivare för samtliga titlar, oberoende av publiceringskanal, varav den ansvariga utgivaren även är Hbl:s chefredaktör. Västra Nyland och Östnyland har chefredaktörer som i praktiken kommer att jobba mer som nyhetschefer men även ha en större autonomi för sina respektive redaktioner. För Östnylands del Helén Kurri och för Västra Nylands Marina Holmberg.

När Londen undrar varför två tidigare chefredaktörer bytts ut, kan jag bara konstatera att det inte handlar om att någon skulle ha gjort något fel eller om att hen protesterat mot framtidsplaner eller uttryckt sig på ett visst sätt i offentligheten. Det handlar både om en organisationsstruktur som inte fungerat och om nya arbetsbilder, där chefredaktören behöver jobba på ett annat sätt.

I dag, åtminstone på KSF Media, tillkommer en mängd ansvarsområden för chefredaktörerna som knappast fanns på bordet för tio eller tjugo år sedan, inte minst med tanke på att den gamla affärsmodellen hostar samtidigt som den digitala utvecklingen erbjuder många möjligheter att utforska.

Londen har målat med stor och klatschig pensel i sin kolumn, men det oaktat vore det önskvärt att en journalist, i synnerhet en som arbetar för en facktidning, skulle uppvisa gediget fotarbete, idka faktakoll och källkritik, sträva efter saklig och sanningsenlig rapportering och uppvisa större insikter i hur ett modernt mediehus av 2016 fungerar i en snabbt föränderlig värld.

Londen avslutar kolumnen med insinuationer om att den journalistiska makten på KSF Media finns någon annanstans – var, vill Londen inte skriva ut i kolumnen och inte heller yppa på en direkt fråga. Konkreta exempel hade varit önskvärt. Och för trovärdighetens skull lönar det sig att kolla att man åtminstone inte stavar namn fel.

Susanna Ilmoni
Skribenten är Hbl:s chefredaktör och ansvarig utgivare på KSF Media.