Om mediernas makt

Allan J. Pakulas Alla presidentens man, en av mina favoritfilmer, spelar Robert Redford och Dustin Hoffman Washington Post-journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein som nystar upp Watergateskandalen.

Ett skäl till att den här filmen är så bra har att göra med vad den inte visar. President Richard Nixon, som avgick på grund av skandalen, förekommer nästan inte alls i filmen. Han nämns indirekt och syns i en tv-ruta i bakgrunden ibland. Ingenstans förutspås Nixons avgång och i slutet får tittaren veta att så skett genom ett lakoniskt nyhetstelegram.

Det finns en medveten poäng med det här. Filmen är fokuserad på journalisternas arbete, inte på följderna av det. Journalisternas uppgift är att ta fram fakta, inte att diktera konsekvenserna.

Jag började tänka på Alla presidentens man efter att ha läst Erkka Railos kolumn (24.3) i tidningen Kaleva. Railo är universitetslektor och specialforskare vid Åbo universitet och har förhållandet mellan medier och politik som ett av sina forskningsområden.

I kolumnen skriver han att mediernas storhetstid som maktfaktor är förbi. Orsaken är att nätet och de sociala medierna har splittrat massmediernas samlande kraft och dessutom gett politiker möjligheten att nå väljarna direkt utan ”gammelmedias” inblandning.

Ett tecken på att makten gått förlorad är att sedan De grönas utvecklingsminister Heidi Hautala avgick i slutet av 2013 har ingen minister tvingats göra det, skriver Railo.

Jag håller med om att massmediernas roll förändrats under de senaste tio åren.

Däremot är jag inte säker på att måttstocken – politikers avgång – är den bästa möjliga. Den måttstocken implicerar att det här med att få politiker att avgå är ett mål med journalistiken.

Jag tänker så här: Bra journalistik garanterar inte ett demokratiskt samhälle, men chanserna för ett sådant förbättras om journalistiken är sund.

På samma sätt leder inte undermålig journalistik till ett odemokratiskt samhälle, men risken för en sådan samhällsutveckling är större om journalistiken sviker.

Det här innebär att nyhetsmedierna är en komponent bland flera i den samhälleliga maktfördelningen (därför uttrycket ”tredje statsmakten”).

Regeringen, riksdagen, den folkliga vilja som representeras genom partipolitiken och domstolarna är andra komponenter.

Då Hautala avgick interagerade de här komponenterna, exklusive domstolarna, med varandra.

Av bara farten bidrar journalister ibland själva till uppfattningen om att drevets enda syfte är att fälla bytet. Som om de hade auktoriteten att besluta att det som orsakade drevet är skäl nog för makthavaren att avgå.

Ibland är kritiken mot journalisters självuppfattning alltså befogad. Men kritiken är också ett tecken på att granskarrollen är dömd att orsaka motreaktioner.

I en demokrati är samhällets förtroende maktens kapital. Journalister testar kapitalets värde och granskningen gillas inte av dem som har förtroende för makten.

Därmed är det lätt hänt att maktens försvarare pekar finger och beskyller journalisterna för att enbart vilja en politikers avgång. Men om så sker är det aldrig bara mediernas förtjänst – eller fel.