De jobbar obekväma arbetstider, har sämre förmåner och lever med en malande osäkerhet. Många inhoppare jobbar heltid, månad efter månad, som om de vore heltidsanställda, men de vet aldrig om de har jobb när arbetsschemat är slut efter tre veckor. Andra har jobbat som visstidsanställda närmare tio år. De håller obetald semester och funderar på om de vågar bilda familj. Många har sökt sig bort eftersom de inte anser att Svenska Yle har något att erbjuda dem. Andra stannar kvar – de älskar sitt jobb, de brinner för nyhetsjournalistik och de trivs med arbetsgemenskapen.
Tidningen Journalisten har talat med närmare 20 nuvarande och tidigare medarbetare vid Svenska Yle.
Så här svarar cheferna: “Inga nyheter utan inhoppare” – Yles personalchef medger problem
Här under är de intervjuade journalisternas erfarenheter i sin helhet:
”I fjol kom nya regler för turlistönskemål. Då meddelades att inhoppare kan önska bara ett ledigt veckoslut per tre veckor. Då röt facket ifrån. Inhopparna kan inte omfattas av samma begränsningar som de fast anställda eftersom ingen har skrivit på ett enda avtal. Ledningen motiverade den tilltänkta begränsningen med att det var svårt att fylla turlistan. Om det är svårt att fylla turlistan måste man väl anställa flera människor.”
”På Yle handlar det om ett institutionaliserat tillvägagångssätt som har att göra med att arbetsgivaren inte vill ta det ansvar en arbetsgivare bör ha.”
”Varför jag jobbat så här över tio år? För att jag älskar Yle och jag älskar att göra radio. Jag gjorde min prao på en radiokanal och visste redan då att jag ville jobba med radio. Vill man jobba med radio på svenska i Finland så är Yle rätt plats. Det är ett drömjobb och jag vill jobba för public service. Det är en absurd känsla, att samtidigt älska och hata det här stället.”
”Jag har aldrig blivit erbjuden någon form av anställning vid Yle trots att jag jobbat där över fyra år. På de flesta av mina timavtal är motiveringen till visstidsanställningen produktionstopp, på finska ”ruuhkahuipun paikkaus”, trots att det handlat om vanliga insatta turer i turschemat. Är produktionstoppen kronisk? Ja, enligt min mening verkar den vara det.”
”Ibland ids jag inte sätta hela min själ och mitt hjärta i jobbet eftersom bolaget inte gör det åt mitt håll. Eftersom jag inte får en fast tjänst känner jag att de inte har full tillit till mig. Men samtidigt är jag den som ställer upp, jag vill inte lämna en kaveri i pisset. Och som de flesta journalister jag känner är jag också stolt, det står mitt namn under varje juttu och jag vill inte släppa något dåligt ur händerna.”
”Jag, liksom många andra inhoppare jobbar de tidiga morgonturerna som börjar klockan 4.30 eller det sena kvällsskiftet som slutar vid midnatt. En sommar kändes det som om jag hade konstant jetlag då jag i början av veckan gjorde morgonturer och i slutet av veckan kvällsturer. På en vecka kunde man kasta om dygnsrytmen en, i värsta fall två gånger. Jag kunde inte njuta av den lediga dagen, det var ganska tungt.”
”Det längsta kontrakt jag haft var 97 dagar. För att få arbetshälsovård borde jag ha haft 100 dagar.”
”Mina producenter och närmaste chefer tackar mig och berömmer mina inslag. Jag jobbar heltid, men hela tiden som timanställd, med kontrakt för en dag i taget. När jag pratat med en chef säger hon, ”nej, vi har inga längre kontrakt att erbjuda men inhopp har vi alltid”. Det är så mixed signals från arbetsgivaren och det är svårt att tolka om de överhuvudtaget vill ha mig.”
”Jag upplever att Yle inte tar till vara den talang som kommer in i huset. Med det här systemet skrämmer de bort kunniga människor. Väldigt få under 30-åringar ser Yle som en långtida arbetsgivare. För dem är Yle ett mellanstopp som betalar bra och ger en fin merit i CV:n. Det känns som om Yle inte har långsiktighet i sin verksamhet.”
” Att inte ha ett kontrakt känns inte så farligt just nu eftersom jag för tillfället bara pröjsar för mig själv, men inte en tanke på att man skulle kunna börja skaffa barn eller köpa lägenhet med de här arbetsvillkoren.”
”Jag blir så jävla upprörd när fossilerna går och klagar på att sjukvården är skit! När jag säger att jag varken har sjukvård eller tandvård från Yle brukar de tystna och bli genanta. Och jag ger blanka fan i ”Kiky-timmarna”. Jag vill ha kontrakt! Problemet med facket är att intressebevakningen är olika för oss i limbot och för de fast anställda. I avtalsförhandlingar sätter de sina fast anställda i första hand. Vi som är ”bruksvara” vågar inte öppna truten.”
”Folk som känner mig tycker att jag skulle vara värd mera från bolagets sida och en del undrar hur jag ids hålla på. Men jag älskar det här jobbet och trivs med mina kolleger. Jag har hela mitt liv kört på mottot att allt ordnar sig men ibland, till exempel när jag inte fått någon lediganslagen tjänst, stör det. Då har jag tänkt att nu får det vara!”
”Jag vågar aldrig lita på att allting ordnar sig. Vad gör vi om det inte ordnar sig? Min partner och jag sparar pengar på hög, för säkerhets skull. En sak jag är himla glad över är att vi vågade skaffa barn. Jag kan tacka en äldre kollega för det. Han sade för flera år sedan att vi inte fick låta arbetet bestämma och att vi måste våga fatta beslutet själva. Hade han inte sagt det vet jag inte hur vi gjort.”
”Yle borde på högre nivå fundera på hur alla dessa inhoppare och visstidsanställda mår och känner sig. De har levt år efter år av osäkerhet och de har ställt upp i ur och skur. Man kunde försöka komma dem till mötes. Det finns en risk att Yle tappar bra typer om man inte tar vara på dem.”
”Det största problemet är cheferna på svenska Yle behandlar inhoppare jättedåligt. Ens vilja att jobba med det man brinner för utnyttjas på ett jättefult sätt. Cheferna leker att det inte finns problem och sopar frågan under mattan. Man ska vara tacksam för att man får jobb. Det fina är att alla kolleger som har fast anställning är på inhopparnas sida.”
”Det som gjorde mig mest arg var när den som gjorde våra turlistor i våras sade att inhoppare inte får be mer än ett veckoslut ledigt på tre veckor. Hon hade svårt att få tillräckligt med folk på jobb. Många inhoppare var trötta efter att under en lång tid ha jobbat mycket helger och obekväma arbetstider. En chef sade att ‘inhopparna vill plocka russinen ur bullen’. Det finns inga russin att plocka, det är jätte obekväma arbetstider och de som är fast anställda gör inte dem i lika stor utsträckning. Frågan om helgerna stöttes och blöttes och reddes till slut ut av facket som konstaterade att Yle inte kan ställa sådana krav på inhopparna.”
”Jag aldrig någonsin sett ett arbetskontrakt eller skrivit namnet under ett kontrakt. När jag började som inhoppare visste jag inte vad jag gått med på, vilken lön jag skulle få eller vilka arbetskriterierna var.”
”Det kändes som om man alltid var tvungen att ha en bra dag på jobbet. Som om man inte får underprestera, eller göra en dålig juttu. Jag kände att jag hela tiden var tvungen att visa framfötterna, hur bra jag är. När det fanns ett eller två kontrakt var det genast 20 andra som sökte och det blev som en tävling. Jag sökte mig till slut bort från Yle. Jag fick ett fast jobb på ett annat ställe. På Yle var det kiva kolleger men ändå lite dålig stämning. Många var frustrerade och det kändes som om det man gjorde inte uppskattades.”
”Det finns många inhoppare och det kommer hela tiden nya. Det finns ett skämt om att typ vem som helst får jobb på Svenska Yle. De flesta kommer från Soc&Kom, gör en två veckors praktik och ”grejt, du är inne i systemet!” Själv var jag aldrig ens på intervju. En del har fått kritik för att de har dåligt språk. Yle säger att de språktestar folk men jag har bara hört om en person som varit på språktest.”
”På Svenska Yle har cheferna noll förståelse för att man som inhoppare vill veta vad man ska göra om en månad eller att man vill veta om man överhuvudtaget har ett jobb.”
”När jag blev klar med studierna fick jag genast inhopp på Svenska Yle. Först fick jag tre veckor jobb, sedan jobbade jag hela sommaren. På pappret var det inhopp men jag jobbade i princip 100 procent. Jag vill minnas att jag frågade min chef om jag inte skulle skriva på ett arbetsavtal och fick höra att det inte fungerar så när man är inhoppare, vilket jag lite förundrades över. Senare fick jag ett längre kontrakt på en annan redaktion. Just nu har jag jobb till slutet av sommaren. Visst lever jag i en ovisshet. Ganska ofta har det varit i sista stund jag fått veta om någotslags fortsättning. En gång fick jag besked två veckor innan mitt kontrakt tog slut.”
”En konkret sak jag lidit av är att jag inte fått ta ut semester i ledig tid eftersom jag haft en massa kortare kontrakt. Jag har jobbat non-stop sedan juni 2018 och trodde att jag samlat semester men eftersom kontrakten tagit slut har semestern betalats direkt i pengar. Jag tycker att man själv ska ha koll på sina avtal men här hade jag trott att det var på ett annat sätt. Nu är det jättelänge sedan jag var ledig. Jag skulle behöva en lite längre paus för att pusta ut.”
”När jag vet att det finns jobb så det understa ruttnar har det inte skapat stress för mig. Om mina turer skulle minska skulle jag bli mera orolig. Just nu har jag jättemycket jobb, det är min passion. Jag lever för nyhetsjournalistiken och älskar att vara med när regeringen avgår och allt snurrar för fullt. Men visst skulle jag vilja ha ett kontrakt. Jag kan inte planera mitt liv särskilt långt, mer än tre veckor i taget. Jag tackar nej till mycket privat, jag vet inte vilka helger jag jobbar, vad som händer nästa månad etc. Jobbet skär ner på spontaniteten, men det är ett pris jag är villig att betala.”
”Mycket i livet är anpassat till hur arbetsmarknaden såg ut för 20 år sedan, till exempel dagvården. Ibland har jag inte anmält mig som arbetslös för att barnen ska få fortsätta på sitt dagis. Det är också så jävla mycket pappersexercis om man ska anmäla en ny inkomst hela tiden.”
”De bästa idéerna sparar jag, dem ger jag inte till jobbet. Om jag en dag står utan jobb vill jag kunna använda dem. Det är en överlevnadsinstinkt. Vill ni inte ge det bästa till mig vill jag inte ge det bästa till er, tänker jag.”
”Jag har flyttat runt för att få vikariat på Svenska Yle. Samtidigt är det mitt eget val att jag tagit emot jobben. En producent sade en gång åt mig att det är så här man kommer in på Yle, genom att ta emot en massa kortare kontrakt. De orden ekar i mitt huvud och jag tänker att det här är det normala. När jag jämför med vänner i andra branscher så har de lättare att bli fast anställda men det betyder inte att de tänkt bli kvar för evigt.
”Man lever i en liten ovisshet men jag försöker intala mig att det också finns positiva sidor. Jag blir inte för bekväm, jag tar inte saker för givet och det pressar mig på ett bra sätt. Det här är bättre än ingenting och allting har ordnat sig på ett eller annat sätt. Och när jag varit på olika avdelningar på Svenska Yle har jag fått olika perspektiv, sett hur saker och ting hänger ihop och fått en mångsidig erfarenhet och fått jobba med olika saker.
”Det kändes surrealistiskt att skriva under arbetsavtalet för en tillsvidareanställning. Jag hade redan gett upp och förlikat mig med att jag för evigt är en inhoppare. Jag hade också börjat leta efter annat jobb. När en massa tjänster plötsligt lediganslogs tänkte jag att det är nu eller aldrig. Det var en glad överraskning att bli kallad till intervju och att få jobbet. Det är ett jobb jag trivs med och verkligen vill ha.”
”Jag började utbilda mig för en ny bransch. Dels var det ett ämne jag länge lockats av, dels var jag trött på det ständiga studsandet hit och dit och korta överenskommelser. Jag var också trött på osäkerheten om jag skulle få tillräckligt med arbetsturer de kommande tre veckorna. För inhopparturerna har jag haft enskilda, en dag långa kontrakt. I vissa perioder var jag uppe nästan i heltid eftersom det fanns ganska många luckor att fylla. Jag var inte den enda inhopparen som jobbade heltid.”
”Arbetet har begränsat en del fritid, man tackar mycket ja till kvällsturer och morgonturer. Jag vet att den som gör turlistor kämpar för att det ska vara rättvist men nog är det ganska uppenbart att inhopparna är överrepresenterade på obekväma arbetstider.
”Som inhoppare har man inte rätt till arbetshälsovård så något stöd vid depressionerna har jag inte fått. Jag har aldrig varit sjukskriven. Jag tycker ändå att arbetsmiljön är sådan att man kan prata om det med kolleger och med de närmaste cheferna. Jag har upplevt ett gott ledarskap och flexibilitet.”
”Mest av allt efterlyser jag ärlighet och transparens i hur man använder sig av inhoppare. Ibland upplever jag en skenhelighet i att vi nog minsann bryr oss om alla anställda och att alla är yleiter – samtidigt har inte alla anställda samma rättigheter och förmåner. Jag har också upplevt att man gjort överenskommelser som är lite si och så. Själv har jag haft ett muntligt avtal om att jobba fem dagar i veckan, klockan 9 till 17, under en viss period (månader) men som inhoppare. Det är inte riktigt okej men, samtidigt, vad gör man? Jag ville ha jobbet och producenten, vars händer var bundna av den lilla redaktionens budget, ville ha mig.”
”Särskilt vid webbdesken är det många inhoppare som jobbar heltid eller till och med lite mer ibland. Men de är ju inte inte inhoppare på riktigt. Inhoppare är personer som fyller på när det är mycket sjukdomsfall eller när det är manfall av olika anledningar. När jag har varit inhoppare har jag i huvudsak inte varit regelrätt inhoppare utan inprickad i turlistan tre till fem dagar i veckan. Hemskt sällan har jag kallats in vid sjukdomsfall.”
”Jag har hållits kvar för att jag älskar det! Det är ett härligt jobb. Jag tycker det är roligt att vara mitt i händelsernas centrum, att få göra live och att få skriva. Jag har jobbat på många bra redaktioner med bra stämning, bra kollegor och bra chefer. Jag är inte ute efter att svartmåla någon och tror inte att någon medvetet vill göra någon annans liv pissigt. Samtidigt har jag ofta funderat på varför man ska vara lojal mot ett bolag som inte ger en jobb mer än tre veckor i taget?”
”Inför somrarna har det känts bisarrt. Jag har skrattat förtvivlat när jag skrivit jobbansökningar. Hur kan man vara nästan 30 år och vara tvungen att söka sommarjobb på ett bolag man jobbat på i flera år. Sommarjobben ska vara till för dem som är unga och som ska in i branschen.”
”Jag sökte mig bort från Yle och fick ett fast jobb. Största orsaken var otryggheten. Även om jag visste att det fanns jobb så visste jag aldrig läget för mer än tre veckor framåt. Även om jag på slutet hade kontrakt var det korta kontrakt och när jag frågade om möjlighet till förlängning var det alltid osäkert och oklart. Det var en stressfaktor som gjorde det outhärdligt. Det, i kombination med att jobbet var jättetungt och jättestressigt, gjorde att jag var helt slut. Jag var utmattad och trött och kände att det inte finns någon garanti för att få komma tillbaka om jag skulle ha varit sjukledig i tre månader.”
”Där var ljuvliga kolleger och en helt annan teamkänsla än den jag upplevt på andra arbetsplatser. Alla jobbade för samma sak, och behövde någon hjälp med något kändes det som en självklarhet att man hjälper varandra.”
”Rädslan ligger och bubblar. Folk vågar inte säga ifrån, vågar inte klaga och vågar inte vända sig till facket av rädsla för att ”ställa till det”. Det är bäst att ligga lågt så länge det inte går över olagliga gränser som trakasserier, tänkte jag. Jag är nu fast anställd och vågar på ett annat sätt säga till om jag tycker att något inte fungerar. Jag börjar också bättre förstå alla fast anställda som klagar på förhållanden som man tidigare tyckt att låter som gnäll. Om man har en viss form av trygghet behöver man inte vara rädd för att bli utkastad för att man är kritisk.”
”Jag vet inte vem jag ska skylla på i det här konstiga systemet för jag tycker att alla chefer jag jobbat med är jättebra. Det ligger i strukturen att man inte får fortsatta jobb, längre kontrakt eller fast jobb. Det påverkar också motivationen. När du söker fast jobb och någon annan får det som kanske inte ens har en examen eller samma erfarenhet känns det som om de inte uppskattar dig.”
”Jag kände hela tiden att jag måste göra ett jävligt bra jobb för annars skulle jag kanske inte få mera jobb. I början gjorde jag mycket övertid som jag inte skrev upp. Det kändes som om det är jag som är dålig om jag inte får arbetstiden att räcka till. Sedan sade förtroendemannen att arbetstiden ska räcka till och jag blev bättre på att skriva upp övertid. Varje dag kände jag att jag inte hinner inte göra ett så bra jobb som jag skulle vilja. Kvaliteten lider av brådskan men det är inte ett inhopparproblem utan ett problem för hela stället.”
”Mejlet som skickades till oss inhoppare inför denna sommar är jättetaskigt. Mejlet låter förstå att de prioriteras som kan jobba hela perioden men vad gör man om man inte har haft ledigt under året eller förra sommaren heller. Någon gång borde man ha möjlighet att ha ledigt.”
”De korta kontrakten är jättejobbiga på många sätt. De ger en osäkerhet eftersom man aldrig vet om man får fortsätta. För mig har det fungerat ganska bra hittills men nu när jag börjar fundera på att ta lån eller kanske bilda familj med min partner känns det sämre. Samtidigt tycker jag att Yle på flera sätt är en bra arbetsgivare och om man som jag vill jobba som journalist i Svenskfinland, helst på svenska, så är alternativen inte så många. Det är bara att tacka och ta emot ändå. Skulle det vara enbart negativt hade jag farit därifrån för länge sedan. Det är en eftertraktad arbetsplats.”
”Journalistiskt finns det case som inte ger sig genast. Som inhoppare har jag har tänkt att jag får lita på att få en arbetstur när det ger sig eller på att jag kan byta arbetstur vid behov. Det har fungerat flexibelt för man måste kunna arbeta framåt. Min motivationen går i vågor, det gäller säkert de fast anställda också. Men jag tänker ibland, vill jag bränna mina bästa idéer om jag blir frilans någon dag?”
”Flera gånger, när många varit sjuka har det inte funnits inhoppare att ringa in eftersom alla redan varit insatta på turlistan. Inhopparsystemet är väl tänkt att vara ett system för kortare behov?”
”När jag hörde mig för efter vikariat sade chefen att jag kanske borde börja leta efter jobb någon annanstans. Det känns ju rätt fräckt när man satsat, försökt göra bra ifrån sig, gjort bra ifrån sig och fått mycket tack av sina närmaste chefer. Många duktiga har sökt sig annanstans, det är oftast de duktigaste som far. Jag har stannat kvar för att jag trivs. Jag har jättebra arbetskompisar. De flesta jag jobbar med är duktiga drivna journalister som brinner för den produkt de dagligen producerar. Det är jättehäftigt! Och det är roligt att få vara med när det händer, i nyhetsjournalistiken.”
”Det sägs ofta att vi inhoppare är jätteviktiga och att det är vi som får det att gå ihop. Det är ju jättekiva att höra men samtidigt väcks frågan om det verkligen skulle kosta så mycket mera att göra om inhoppen till vikariat eller tjänster eftersom behovet finns. Man sätter jättemycket resurser på att skola in folk, de lär sig och så söker de sig någon annanstans. Det tar tid att lära sig att bli bra på radio, teve eller på att skriva. Det här är ett yrke man lär sig längs med vägen.”
”Bara en gång var jag riktigt besviken. Det visade sig att den fasta tjänsten, som skulle ha passat mig perfekt, var vikt för en annan person. Hen fick förstås jobbet. Om man inte känner till Yles konstiga regler är det säkert många som sätter ner mycket tid på ansökningar i onödan.”
”Mitt kontrakt hade tagit slut och jag fick höra att det inte fanns möjlighet till förlängning. Därför hade jag sökt annat jobb. När jag råkade få se turlistan som gällde veckorna efter att mitt kontrakt var slut fanns jag ändå där, inprickad med fulla arbetsveckor.”
”Det är stressigt. Dels påverkar bristen på arbetskontrakt eller det att man enbart har korta arbetsavtal en mängd sociala förmåner, till exempel föräldraförmåner. Dels innebär osäkerheten en stressfaktor. Jag är tröttare och mer stressad. Osäkerheten sätter press att jobba väldigt hårt. Jag upplever att det finns ett konstant behov att bevisa vad jag går för för att jag ska få jobb i fortsättningen.”
”I en organisationsmodell där man ökar den kortsiktiga produktiviteten genom att öka på pressen på de anställda, kan det, åtminstone för en tid, ha positiva effekter för journalistiken. Det är ändå väldigt kortsiktigt tänkt. Som inhoppare är det svårt att ha långsiktig bevakning och att specialisera sig. Inhoppen tenderar att leda till att människor inte kan utnyttja sin specialkunskap, man kastas hit och dit i nyhetsredaktionen. Det skapar ett tredje problem som hänger ihop med arbetsvälmående. När du är inhoppare eller på korta kontrakt är du inte helt integrerad i arbetsgemenskapen. När en aktivitet planeras för redaktionen, till exempel Tyko eller vetis (planeringsdag) är inhopparna på jobb. Allt det här är kopplat till större organisatoriska problem. De bottnar i den kunskap ledningen har om vad journalisterna gör och inte gör på riktigt. En summa av allt det här gör att den journalistiska kvaliteten lider.”
”Ur arbetstagarnas synvinkel leder de korta kontrakten på ett personligt plan till osäkerhet. Det gäller också de fast anställda. Det är svårare för dem att förutse sin arbetsbild och vem de ska jobba med.På personligt plan är det människor som får problem av detta.”
”Det är viktigt att facket är den som agerar i den här frågan. Man ska inte se det här som ett individuellt problem eller en personlig fråga för enskilda anställda. Det är definitivt en kollektiv fråga. På ett större plan ser vi att journalistiken behövs mer än någonsin. Det tänker både anställda och bolagets högsta ledning. Det borde inte finnas någon motsättning mellan det målet och arbetstagarnas välmående och möjligheter att göra sitt jobb. Jag tycker det är bra att de osäkra kontrakten diskuteras, inte av personliga orsaker, utan för att det handlar om ett viktigt jobb.
Läs mer: ”Inga nyheter utan inhoppare” – Yles personalchef medger problem
Så här gjordes granskningen
Närmare 20 personer som jobbar eller jobbat på Svenska Yle intervjuades.
De skildrar sina erfarenheter från över tio olika redaktioner på fyra olika orter i Finland.
Journalisten har tagit del av flera intervjuades arbetsavtal, listor på arbetsavtal samt e-postmeddelanden till anställda.
Uusimmassa lehdessä
- Työelämäprofessori Laura Saarikoski haluaa opettaa kannattavan journalismin tekemistä. Opiskelijoita kiinnostaisi enemmän se, miten jaksaa työelämää.
- Luottamushenkilön on oltava diplomaatti, sanoo A-lehtien Elisa Miinin
- Haastattelun ja taustakeskustelun raja on selvä vain periaatteena