Har du blivit cyniker?

Efter en lång diskussion om världens dystra läge kommer sedan måste-frågan på slutet: vad ger dig hopp? Ett besvärat leende och någon kliché om att det är barnen och ungdomarna som är framtiden följer, påhejat av spridda lama applåder.

Det var en påhittad generalisering, som jag ändå tror att alla kan känna igen sig i.

När blev hoppet något pinsamt man måste trycka in på slutet? Något naivt och svagt, barnsligt och feminint?

När jag började jobba som utrikesjournalist blev jag varnad för cynismen. Hur den kan komma krypande utan att man märker det. En likgiltighet, en avsaknad av hopp om att något kunde göras för en bättre värld.

I grunden handlar cynismen kanske snarast om ett sätt att försöka skuffa undan andra känslor, som besvikelse, frustration eller uppgivenhet. Då tar man till ett aivan sama, fast det i grunden spelar all roll i hela världen och man bara sörjer det att ingenting händer.

Klimatkatastrofen är ett av de teman där man kan skönja en cynicism i journalistiken. Man upprepar sanningarna om att världen går mot en oundviklig katastrof, och i mångt känns det som om ingenting mer går att göra.

Journalistiken upprepar politikernas floskler om att det viktigaste nu är att spara ihjäl oss och klimatet får vänta. Det är lätt att bli apatisk när korallerna förtvinar, extremväder sveper över våra bekanta semesterorter och våra vintrar verkar vara ett barndomsminne blott. Vi journalister är trots allt också bara människor.

I den ekvationen kan det kännas barnsligt att komma dragande med hopp. Konstruktiv journalistik har varit på tapeten i ett par decennier redan, och vi är säkert många som någon gång känt oss nödtvungna att värka fram en konstruktiv vinkel där den egentligen inte finns. Men samtidigt är det hoppet om en bättre framtid som alltid varit människans drivkraft, något som skiljer oss från djuren.

En undersökning publicerad i tidskriften Nature för snart två år sedan visar att en majoritet av människorna som intervjuades (130 000 stycken i 125 länder) vill göra mer för klimatet än de gör just nu. Samtidigt tror en majoritet att andra inte har samma vilja.

Är du en av cynikerna som hjälper till att sprida den världsbild människor har?

Det är ett enormt resursslöseri att det finns så många människor som vill göra något men inte vet vad, och samtidigt tror att de är ensamma om det. Dags att kavla upp ärmarna och göra hoppet till huvudtema i diskussionerna, inte till den trötta frågan på slutet.

Vi har inte råd att vara cyniska, för det handlar trots allt om våra barns och ungas framtid.