Jobbet som lokalreporter gav otippat socialt trumfkort

Jag befinner mig på en 40-årsfest i Lojo. Jag känner ingen förutom min sambo och hans syster, jubilaren. Alla är äldre än mig, finskspråkiga och från olika håll i landet.

Samtalet flyter en aning trögt, sådär som det kan göra med helt främmande människor utan ­uppenbara ­gemensamma nämnare. Bordsgrannens hela kroppsspråk signalerar social osäkerhet. En viss nervositet infinner sig; hjälp vad ska vi lyckas tala om – tills det framkommer att han driver en firma som utför reduktionsfiske av mört och braxen. Då har vi plötsligt ett gemensamt samtalsämne som räcker väl för resten av måltiden.

Under mina år på Åbo Underrättelser skrev jag om att minska övergödningen genom att fiska upp karpfiskar. Jag skrev också många artiklar om att vi borde börja äta lokal ”smartfisk”, ”vildfisk” eller ”skräpfisk” (kärt barn har många namn) istället för norsk lax, som är ett ekologiskt sämre val.

Utan arbetet på lokaltidningen skulle jag antagligen inte känt till fenomenet reduktionsfiske. Än mindre hade jag kunnat ställa engagerade frågor om ämnet till en inbunden främling, och få igång ett för båda parter (tror jag) helt angenämt samtal.

Begreppet ”allmänbildning” fick en helt ny innebörd för mig när jag började arbeta på lokaltidning. I snabb takt fick jag sätta mig in i frågor rörande någon liten insekt, utreda skyddsprogram för Östersjön eller intervjua en direktör vid Aktia som främst var känd som dragspelsmusiker i Kimitoön.

Den speciella lokaljournalistiska allmänbildningen har visat sig vara ett socialt trumfkort i fler sammanhang än festen i Lojo. När jag cyklade Skärgårdens ringväg och blev bjuden på middag hos en familj i Iniö tog samtalsämnena aldrig slut, eftersom jag har skrivit så många artiklar om färjeförbindelser, servicenätverk och övriga levnadsförutsättningar i den stora åboländska skärgården.

Personligen är det en stor ynnest att ha fått ta del av vitt skilda människors levnadsvillkor. Men att jag som journalist har kunnat ta del av andra människors berättelser, innebär också att dessa människor fått läsa om sådant som angår dem och deras vardag långt borta från rikspolitikens centrum.

Lokaljournalistiken är dessvärre hårt ansatt, och det är inget nytt fenomen. I en medierapport som förra regeringen beställde talar man om så kallade nyhetsöknar, ett resultat av alla nedskärningar under 2010-talet. Och nu går storsläggan över Yles finska lokalredaktioner på grund av politikernas sparkrav. På vissa orter ryker nästan hälften av reportrarna.

Snart är det kommunalval och för den lokala demokratin är ytterligare nedskärningar i lokaljournalistiken en oroande utveckling.