Journalistiken som historieskrivningens första utkast

De senaste tre åren har rymt ett halvt sekel värt av händelser.

Armén slog en ring runt Nyland, USA:s kongress stormades, talibaner återtog makten i Afghanistan, Ryssland anföll Ukraina, en tredjedel av Pakistan hamnade under vatten. Bland annat.

Det sägs att journalistiken är historieskrivningens första grova utkast. Intuitivt känns det så, speciellt nu då vi lever i en tid av skeenden med långtgående globala konsekvenser.

Och visst är det en smickrande tanke att man som journalist är placerad på förändringens frontlinje.

Sakta i backarna nu.

För det första: Journalistens roll i informationskedjan är inte längre självskriven.

För det andra: Ett hur grovt första utkast av historien är det som vi journalister skriver? Är det en pålitlig källa för historieskrivningen?

---

Jag insinuerar inte att journalistik förvränger, eller att forskning är oklanderligt objektiv. För att citera en forskare på Twitter, när jag bad om åsikter om journalistik som en tillförlitlig källa: ”Vad tusan är objektivitet?”

Forskningen brottas med samma objektivitetskrav som journalistiken. Att säga det är inte att relativisera sanningen. Det är att påminna om att världen är komplicerad och perspektiven många.

Ja, forskare använder journalistiskt material som en källa bland andra. Men journalistens uppdrag är annorlunda än, säg, historikerns.

Det är med historieskrivningens mått mätt som journalistiken ter sig grov, som ett utkast istället för en färdig, genomtänkt text.

Varför? För journalistikens tempo är ett annat.

Finns det rum i journalistiska texter att, som historikern, beakta de stora sammanhangen? Säkert, bara det journalistiska tålamodet inte tryter.

Exempel: Försöken att begränsa coronaviruset hade knappt inletts innan det hela utvecklades till en landskamp mellan Finland och Sverige – som om frågan om vem som valt rätt strategi kunde besvaras i realtid.

Det svaret ligger sannolikt långt in i framtiden och kommer säkert att vara tvetydigt.

---

Självklart ska journalister kräva ansvar där det är möjligt. Men vi ska också vara öppna för att ansvarspersoner ofta agerar enligt bästa förmåga, utgående från den information som finns.

Och när vi tittar bakåt, som till exempel i fallet med Nord Stream, ska vi inte bara leta efter enskilda syndabockar. Det finns också ett kollektiv ansvar.

Efterklokhetens kranka blekhet faller nämligen inte bara på politiker som inte visste bättre.

Ibland faller den också på en journalistkår som inte ställde de rätta frågorna.