Var är Tjalle?

Som tjugoåring började jag fundera mycket på kommunismens och Sovjetunionens oförrätter. Jag var nästan besatt av Gulag, Ungern 1956, Solidarność… Indignationen var stor. Jag försökte till och med skriva om saken – insändare i Hbl – utan att riktigt komma till skott.

Så en dag stötte jag på en tecknad bild i Svenska Dagbladet som förklarade allt.

Två trötta sovjetiska soldater gör husrannsakan på ett utedass, lyfter på locket och kikar undrande in i hålet.

Bildtexten lyder ungefär så här:

”Varför har de sovjetiska trupperna stannat så länge i Tjeckoslovakien?

Svar: De söker fortfarande efter den som bad dem komma.”

Där satt den! Den bilden sade mycket mer än tiotusen indignerade insändare eller oräkneliga patosfyllda utläggningar sent på natten.

Eller som en annan satirteckning från ungefär samma tid: En hög med oändligt många dödsskallar på Dödens fält i Kambodja. En av skallarna har en pratbubbla som säger: ”Skicka vidare, världen tänker tillåta Röda khmererna komma tillbaka till makten”.

För mig säger det mycket att jag i dag, tiotals år senare, fortfarande kommer ihåg de där bilderna. Med risk för att igen bli lite patosfylld: De symboliserar den skarpa och kritiska journalistik som vi alla borde sträva efter.

Så när den blinda fegheten som motdrag drar fram sin kalasjnikov i Paris är det, dessvärre och sjukt nog, kanske egentligen inte oväntat. Vad kan en ynklig terrorist annat göra mot pennans kraft? Därför borde vi alla köpa veckans specialnummer av Charlie Hebdo. Och därför är det så rätt – och viktigt – att Europa protesterar, inte med knuten näve mot islam, utan med pennan i högsta hugg, tillsammans, oberoende av religion och kultur.

Samtidigt måste vi också se upp för maktens hyckleri på de godas sida. Jag hoppas till exempel att någon ritar satirteckningen där killarna (Cameron och Obama) tystar ner Edward Snowden och Chelsea Manning samtidigt som de hyllar västvärldens kompromisslösa pressfrihet.

För nio år sedan organiserade sig världens satirtecknare och grundade Cartooning for Peace. Men det var först 2013 som Reportrar utan gränser äntligen gav ut en årsbok med de hundra bästa satirteckningarna i dagspressen – årsböckerna om pressfrihet hade sedan 1992 handlat endast om fotojournalistiken.

Länge har satirkonsten brunnit på sparlåga också i Svenskfinland. Leif Sjöström var det självklara undantaget, och nu börjar det bubbla då namn som Alfred Backa och Sebastian  Nyberg kommer fram (se Journalisten 12/2014).

Men att Hbl, i all sin förnyelseiver, inte klarar av att klämma in en satirteckning – utöver ledarillustrationerna – är olovligt slappt. Släpp fram finlandssvenska Charlie.

Under Tove Janssons jubileumsår i fjol skrevs det en del om Janssons satirteckningar i tidningen Garm i slutet av 1930-talet. Hitler och Stalin fick sig, ibland samtidigt, skarpare än vad dåtidens stora tänkare förmådde. Man kan inte känna annat än djup respekt.

Ett oerhört allvarligt slag har nu riktats mot satirtecknarskrået och journalistiken.

Det minsta vi här uppe i norr kan göra för att hedra offren, konsten och det fria ordet är därför att plocka upp pennan. Och börja rita.