Våga vara barn

När jag var ung skulle jag intervjua en professor i fysik.

Han forskade i något mycket krångligt och jag var vettskrämd för att ställa dumma frågor. Jag ville för allt i världen inte låta barnslig. Han var ju professor och allt.

Så jag läste på så gott jag kunde om hans vetenskapliga område, tills jag kände att jag kunde låta insatt och vuxen. Och så träffade jag honom och intervjuade honom och försökte så mycket som möjligt att låta initierad.

Och professorn i fysik, ja han blev väldigt uppiggad av att få så avancerade frågor. Så han besvarade dem lika ­avancerat. Allt som saknades var fotnoterna.

Jag antecknade frenetiskt allt han sa medan kallsvetten sipprade nerför ryggen. För jag hade läst på tillräckligt för att kunna ställa frågorna. Men definitivt inte så mycket att jag förstod ett jota av svaren.

Jag gick hem till redaktionen och skrev ner vad han sagt. Det blev en mycket lång intervju och jag förstod inte ett ord av den. Det gjorde heller inte mina kolleger, och definitivt inte läsarna. Antagligen blev den månadens minst lästa artikel.

Jag har i många år arbetat med journalistisk dramaturgi i både Finland och Sverige och föreläst om ämnet i hela Norden. Det första jag understryker är detta: ställ ”Bolibompa-frågor”, barnsliga, enkla frågor. (Bolibompa är ett svenskt barnprogram som funnits i evigheter och ses av många även i Finland.)

Säg inte: ”Kan den där magnetresonanstomografen verkligen detektera insufficiens i amygdalan?”

Säg: ”Men gud vilken stor rund grunka! Och vad den låter! Vad gör den egentligen?”

Då kommer du att förstå svaret och kunna förklara för läsaren. Vi behöver inte vara experter, vi journalister. Vi ska bara vara professionella barn.

Läs gärna på ämnet först. Men ställ sedan de naiva frågorna. Då skapar man kontakt. Det möjliggör en delad empati.

På ett tv-program jag jobbade med i Sverige fanns en kvinnlig reporter med ett mycket avväpnande, ”ungt” sätt (fastän hon egentligen var mycket äldre än man kunde tro). En gång intervjuade hon en chef på kanontillverkaren Bofors och frågade avsiktligt naivt, som en tonåring: ”Känns det inte himla konstigt att hålla på att jobba hela dagarna med nåt som dödar folk?”

Och Boforschefen sa: ”Jo. Vet du, jag ligger vaken ibland på nätterna och tänker på det.”

Det svaret hade hon inte fått om hon låtit initierad och ”vuxen”.

Vi journalister känner ofta att vi måste framstå som så proffsiga som möjligt. Det är ibland fel väg att gå.