Om att göra en pudel

En lördag förmiddag börjar arbetstelefonen plinga.

En rad e-postmeddelanden från lokalpolitiker och kommunala och statliga tjänstemän skvallrar om att hur jag rubricerat en artikel om vindkraft inte fallit i god jord.

Meddelandena innehåller olika grader av förvåning, irritation och ilska.

I korthet handlar det om att landskapets NTM-central sett vissa aspekter av en vindkraftsplan som problematiska. Artikeln jag skrivit håller streck men rubriken antyder att centralen har problem med hela planen.

Ett politiskt beslut om vindkraften i den aktuella kommunen är i antågande. Frågan är känslig. Därför alla dessa e-postmeddelanden denna lördag förmiddag.

Det är sådant här som förstör en journalists veckoslut, som sänder hen genom krisens fem faser.

Förnekelse. Det måste vara fråga om ett missförstånd. Det känsliga läget leder till övertolkningar; betydelser som inte finns skrivs in.

Ilska. Det är fan inte mitt problem om tjänstemän uttrycker sig slarvigt, eller om de upplever att ett helt projekt hänger på en enda rubrik.

Köpslående. Okej, nu lugnar vi ner oss. På måndag löser jag det här med några telefonsamtal. Jag kan visa hur rubrik och innehåll hänger ihop på ett logiskt sätt.

Depression. Jag är värdelös som journalist. Hade jag bara ägnat rubriken lite mer tid hade den här fadäsen undvikits. Men nej. Är man en idiot så är man.

Accepterande. Gjort är gjort. Jag har skrivit en dålig rubrik och det är inget att hymla om. Det är bara att erkänna misstaget och gå vidare.

Vilket jag också gör. Redan på söndag kväll, efter att jag beslutat att jag ska göra en pudel nästa dag, börjar tungsinnet lätta. Jag sover bättre än natten innan.

Journalister gör olika typer av misstag. En mångfald av misstag föder en mångfald av bortförklaringar. Det finns alltid något att skylla på – resursbrist, tidspress, missförstånd, bångstyriga intervjuobjekt och så vidare.

Men även om det finns orsaker som leder fram till dåliga beslut så kan journalisten aldrig subtrahera bort sig själv.