Den döda glesbygden

Studenterna kastar i tur och ordning en knappnål på en vägkarta över södra Finland. En låg mur byggd av leksaksklossar avgränsar området där knappnålarna kan landa,
avståndet till Helsingfors blir högst 150 kilometer.

Lepsämä, Kanunki, Kauraketo, Ahmoo, Ylike … Knappnålens spets pekar på byar och orter med namn som ingen av studenterna hört talas om tidigare. Dit ska de åka, helst med allmänna kommunikationsmedel. De ska stanna fem till sex timmar på orten, göra observationer, tala med människor och sedan skriva ett fältreportage: en berättelse med en röd tråd där både personbeskrivning, miljöbeskrivning och dialog finns med.

Hur studenterna lyckas i sitt uppdrag varierar. Många fokuserar på sin egen berättelse, på jakten efter intervjuobjekt, på kalla fingertoppar eller på sin resa till orten. Genom berättarjagen lyser låga förväntningar och en inställning om att det inte finns någonting intressant att skriva om.

Men sedan händer något – studenterna välkomnas av människor som förvånat men nyfiket ber den oväntade gästen stiga över tröskeln. En student blir hembjuden till en ensam pensionär, som inte tvekar att ta sin middagslur trots besöket. En annan pratar med barn i en byskola, som nästa år läggs ner. En tredje deltar i en litteraturcirkel och blir bjuden på skumvin.

Det blir sexton beskrivningar av glesbygden och lika många möten med människor som alltför sällan får sin röst hörd i huvudstadsregionens stora medier.

En person som velat lyfta fram liknande berättelser är bildjournalisten Touko Hujanen. Om allt går som planerat publiceras ”artesanlokaltidningen” Uuden Maan Sanomat före julafton. I tidningen lyfts personer och platser i det ”mystiska” Nyland fram genom text och bild. När Hujanen den 16 november lade ut sitt projekt på gräsrotsfinansieringstjänsten Mesenaatti nådde han redan under det första dygnet minimimålet på 3 000 euro.

Glesbygden har uppenbart berättelser som intresserar och det gäller för oss journalister att vara där och lyssna. Men när Hujanen betonar det mystiska i vår närmiljö hoppas jag att journalister överlag och i allt större utsträckning skulle fokusera på glesbygden – inte för att den är exotisk utan för att den är ett lika naturligt bevakningsområde som vilket annat område som helst.