Kristian Kurki följde tonårsdrömmen och blev journalist som 40-plussare

När Kristian ­Kurki var 15 år bodde han i Tölö i Helsingfors, älskade J. R. R. ­Tolkiens böcker och heavy metal-musik. Han kunde inte spela något instrument men var bra på att skriva och bestämde sig för att ge ut en egen musiktidning. Den engelskspråkiga tidningen utkom i två år, med en upplaga på 300 till 500 exemplar. Kurki var utgivare och den enda skribenten.

Efter det blev det en paus för journalistiken i cirka 20 år.

---

Vi träffas på ett kafé i Helsingfors en eftermiddag i december, i pausen mellan Kurkis dagstur på Svenska Yles nyhetsdesk och hämtningen av yngsta barnet på förskolan. När intervjun görs är Kurki inne på ett ­vikariat som tar slut vid årsskiftet, efter det väntar ett längre vikariat på Helsingin Sanomat. Bakom sig har han två år som inhoppare och vikarie vid nyhetsdesken i Böle, med ­tidiga morgnar, sena kvällar och allt som ingår i skiftesjobb. Även om vardagen inte varit helt lätt att få ihop med tre små barn har han ­gillat jobbet.

”Snabba nyheter är en jättebra skola. Jag har svårt att tänka mig att det skulle finnas en bättre miljö för att lära sig så mycket på en så kort tid för en gröngöling som mig.”

För ja, Kurki är relativt ny i branschen och hans väg in i journalistiken har varit snabb. I slutet av 2021 sade han upp sig från spelbolaget Supercell där han jobbat i åtta år.

”Jag var 40 och tänkte att jag kanske ännu skulle hinna göra något åt min tonårsdröm – att bli journalist.”

Kurki konstaterar utan omsvep att det kändes väldigt riskabelt.

”Jag hade stadiga inkomster som räckte till ett bekvämt liv. Att sluta på Supercell och hoppa in i en bransch där man bara hör om uppsägningar tyckte många var helt ­galet.”

Både bekanta och släktingar undrade om beslutet var vettigt. Hans fru däremot ifrågasatte aldrig beslutet.

”Jag gjorde aldrig någon objektiv riskanalys. Jag har tänkt att så länge jag sysslar med något som jag verkligen bryr mig om så leder det nog någon vart.”

Efter att Kurki sade upp sig från spelbolaget blev hans pappa allvarligt sjuk. Kurki tog en längre paus från arbetslivet för att finnas där för sin pappa under hans sista tid.

”Men efter det var det första jag gjorde att söka jobb som hallåa på Yle Radio 1.”

Kurki blev trea i rekryteringsprocessen, där han bland annat fått ­simulera en direktsändning. Han ­insåg att han verkligen kunde bli journalist och att radion var hans element. Han inledde mediestudier vid Laajasalon opisto, men hoppade av efter fyra månader. Han hade nämligen fått in foten på Svenska Yle.

---

Det nya året inleder Kurki med en helt ny utmaning, som vikarierande journalist på Helsingin Sanomats matredaktion. Kurki säger att han funderar mycket på vad våra matvanor säger om vår kultur, om våra vanor som konsumenter och om våra prioriteringar i miljöfrågor.

”Jag förhåller mig passionerat till mat och älskar matlagning. Jag fick höra att jag var en ’svart häst’ i rekryteringen. De kanske var ute efter ­någon med ett annat perspektiv.”

Att få utmana sig själv på finska är också något Kurki ser fram emot. Han kommer att sakna radion men konstaterar att Sanoma har egna poddar och radiokanaler.

”Men jag ska först landa i det nya jobbet och bli varm i kroppen innan jag börjar pitcha audio”, säger han och skrattar.

Under studietiden tänkte Kurki att han skulle bli diplomat. Han studerade japanologi i Skottland och statsvetenskap i Japan. Senare blev det jobb på Utrikespolitiska institutet i Finland och på ett rekryteringsföretag. Spelbolaget Supercell lockade för sin del med en genuint internationell miljö.

”Den röda tråden i alla mina jobb har handlat om att leta efter, hantera och framföra information på ett eller annat sätt.”