Innehåll till salu. Inte.

”Behövs journalistik och journalister i framtiden?”

Den berättigade frågan ställde en förstaårsstuderande vid Soc & kom mig här om veckan.

Jag kontrade med mantrat: undersökande, förklarande och berättande journalistik kommer alltid att behövas – allt ryms inte i en uppdatering på sociala medier och…

Så där är det. Varje yrkesgrupp bär på en stolthet och motarbetar sin egen utplåning. Hotell- branschen försvarar sig mot Airbnb. Taxibranschen får polisens hjälp mot Uber. Men i slutändan klarar sig ändå bara den som anpassar sig, som är tillräckligt bra och som visar att den behövs. Och som behärskar sitt kärnuppdrag.

I våra mediehus KSF Media och HSS Media har ledningen uppenbarligen, åtminstone delvis, tappat tron på journalistikens kärnuppdrag: att granska och förklara. Så här står det till exempel på ksfmedia.fi när man talar till annonsörerna:

”… vi på KSF Media har grundat en avdelning där de som jobbar är experter på att producera innehåll och design och har lång bakgrund av journalistisk produktion. Vi fokuserar alltid på att öka försäljningen för våra samarbetspartners samtidigt som vi stärker deras bränd.”

På sin blogg skrev HSS Medias Linn Jung å sin sida i januari på tal om sitt nya jobb med advertorials: ”Här i min office skriver vi mest solskenshistorier. OCH DET ÄR SÅ OTROLIGT ROLIGT!”

Den enskilda journalisten ska förstås göra det som är roligt. Eller helt enkelt ta emot de jobb som erbjuds, ofta har man inget val.

Men om vi ser bortom individen är dessa resonemang liktydiga med att ledningen – de som borde tro allra mest – sträcker upp händerna och säger, allright, vi glömmer idealen (usch, fult ord), nu är den journalistiska berättelsen till salu.
 

Som företagare och läsare inser jag självklart det helt nödvändiga med både klassisk och nya arter av annonsering. Men ska journalister användas till det? Nej, för i min bubbla är det att ge upp journalistiken, att använda en yrkeskunskap till något helt annat än vad som är avsikten. Häng mig bara om du tycker det låter elitistiskt.

Att anpassa sig ska inte betyda att kapitulera. Det ska betyda att bli bättre, att tro på sig själv, att förstå tiden man lever i. Vad har till exempel finska Longplay och rikssvenska Filter gemensamt?

1. Passionerade innovatörer.

2. Grym satsning på oberoende och berättande journalistik.

3. Utdömda som omöjliga projekt (av ekonomiska orsaker).

4. Slutresultatet: helsikes mycket annonser i en pappersprodukt (i senaste nr har Filter 32 sidor annonser) och/eller tillräckligt mycket betalande prenumeranter.

Däremot får man som sagt intrycket att KSF/HSS Media – de är förstås inte ensamma om detta – inte längre tror på journalistiken och journalisterna. Och det samma gäller för övrigt många läsare.

Så tillbaka till grundfrågan: Finns det behov av journalistik i framtiden?

Ja, åtminstone så länge vi vill bidra till en öppen västerländsk demokrati, där företag och myndigheter kan och ska granskas.

Men journalistiken måste i så fall vara förbannat bra. Så bra att ingen ens kommer på tanken att försöka köpa innehåll av oss, så bra att läsarna inte kan leva utan den, så bra att de som annonserar vill betala för att synas i samband med de bästa berättarna och granskarna.

Det blir inte lätt. Men feg och visionslös är den som inte försöker.