Därför jobbar bara en femtedel av mina studiekamrater fortfarande som journalister

En sommarkväll satt jag med ett gäng kompisar och bekanta och svalkade mig efter bastun. Vi började diskutera vad folk sysslade med nuförtiden. Ganska snabbt visade det sig att vi alla fem hade två saker gemensamt. För det första hade vi alla jobbat på Svenska Yle, för det andra gjorde ingen av oss det längre. Vi diskuterade orsakerna till det, och domen var inte nådig.

När Journalisten i våras skrev om det dåliga arbetsklimatet på Svenska Yle kom det varken som en chock eller en överraskning för någon som jobbat där under de senaste tio – femton åren. Cheferna sade att läget var pressat på grund av pandemi och Ukrainakrig, men faktum är att de speciella förhållandena troligen bara drog de grundläggande problem som fanns till sin spets.

Artikeln diskuterades flitigt i mina kretsar. Många som jobbat på Svenska Yle under de nästan tio år jag själv också jobbade där från och till konstaterade att det inte var frågan om något nytt problem. Bitterheten och sorgen en del av mina bekanta kände över hur det gått för dem på Svenska Yle var påtaglig.

Jag själv slutade på Svenska Yle då jag fick jobb på Sveriges Radio och efter det gav jag mig in på en frilanskarriär. Det var en lättnad att i juni läsa att problemen hade börjat tas på allvar, och förhoppningsvis är det inte bara tillfälligt.

Svenska Yle är en av de mest uppskattade arbetsplatserna för journalister på svenska i Finland, men också jag mådde ofta dåligt där. Inte minst för att det under den perioden var anställningsstopp och jag och många med mig fick korta kontrakt på rad. Med samma ansvar och arbetsuppgifter som fast anställda, jobbigare arbetsturer och mer veckoslutsjobb, men utan förmåner och trygghet.

Bitterheten och sorgen en del av mina bekanta kände över hur det gått för dem på Svenska Yle var påtaglig.

Jag har sett många kolleger som lämnat bolaget av andra orsaker än att de vill ha nya utmaningar på annat håll. Det är av orsaker som har med Svenska Yles arbetsklimat och anställningspolitik att göra. Jag har inte erfarenhet av andra redaktioner i Svenskfinland så jag kan inte uttala mig om hur det är på dem. Men när jag ser tillbaka på min klass, av 20 personer som började studera journalistik på Soc&kom 2007, så går de som fortfarande jobbar som journalister att räkna med en hands fingrar.

Jag tror att det behövs en grundläggande funderare och strategi för hur man lyckas få unga journalister att nå sin fulla potential och vilja fortsätta som journalister i hela Svenskfinlands medielandskap. Det borde ges hög prioritet inom mediehusen. Bra journalistik på svenska i Finland är för viktigt för att det här problemet inte ska tas på allvar.