Hur börjar din morgon?

Även om jag är en obotlig papperstidningskramare, tar jag allt oftare före frukosten en snabb horror-check via USA på skärmen. I denna nyhetskoll intresserar endast The Donald och inget annat.

Det här är förstås inte klokt.

Men jag är ju inte ensam. Trump-sjukan är en global medial epidemi.

Men eftersom Donald Trump, helt medvetet och med stor njutning, förvandlat sitt presidentskap till en kamp mot #dishonestmedia är alltsammans relevant för branschen även utanför USA.

Så när en av mina hjältar, Megyn Kelly från Fox News (hon är numera på NBC), gav ut sin bok Settle for more (2016) beställde jag den samma dag den utkom.

Kelly var den som, enligt egen utsago (och hon kan argumentera för det trovärdigt), helt ofrivilligt blev en del av den amerikanska presidentvalskampanjen. Först försökte Trump smöra för henne – bildbevis finns i boken – men då det inte funkade gick han till attack.

Efter en debatt, som en kritisk Kelly ledde, utbrast Trump de famösa orden: ”You could see there was blood coming out of her eyes, blood coming out of her…. wherever.”

Det uppfattades som en hänvisning till Kellys menstruation och alla gick vi i taket.

Men hur är det att vara den utpekade journalisten? Att få Trumps twittersoldater mot sig? Att plötsligt märka att inget längre handlar om substans utan endast om ens mens samtidigt som ens nya officiella namn blir ”Crazy @megynkelly” plus att presidentkandidaten i offentligheten ger en attribut som bimbo, lightweight, lögnare, sjuklig och så vidare.

Kelly och (för det mesta) Fox väljer att inte replikera till Trump. De tiger och försöker debattera vidare. Det gör Trump ännu vansinnigare. Han vill ha fighten. Måste ha fighten. Men Kelly går aldrig till motattack.

Däremot nappar otaliga Trumpfans på sin ledares förnedringskampanj och Kelly får utstå otaliga påhopp (”you fucking cunt” är den vanliga hälsningsfrasen), det blir livvakt, det blir isolering och utsatthet, tills hon efter närmare ett år av hatkampanj helt enkelt inte längre klarar det, och väljer att träffa Trump privat. För att få ärendet från dagordningen.

I Trump tower möter hon en strålande glad Donald. Som om ingenting någonsin skulle ha hänt. Från den stunden lägger sig freden, det ensidiga twitterkriget tar då och där slut.

Varför? För att han slutligen fick hennes uppmärksamhet.

Allt var ”bara” ren och skär mobbning. Extrem narcissism. Livsfarlig pojke ute på korståg.

Trump är med andra ord en helt logisk president för vår självupptagna tid. Men samtidigt är Kelly vår tids journalist. Ambitiös, hård, faktaspäckad. Och som hon själv skriver (fritt översatt):

Jag tror inte att det som störde Trump var att jag var kvinna, utan att jag var en kvinna med makt. Jag hade kvällssändningen klockan nio på Fox News, hans favoritkanal, och han fick mig inte på knä.

Efter att ha läst boken inser jag äntligen att det inte finns någon som helst underhållningsfaktor i Donald Trump. Hans show – verkligheten – är inte en freak-kabaré. Det är inte värt att stiga upp på morgonen för detta.

Det som däremot är värt att stiga upp för är oberoende och kritisk journalistik.