Det som definierar

Den som jobbar på en nyhetsredaktion vet att förmågan att välja bort är viktig.

I bland är prioriteringarna påtvingade. Nyhetschefen eller journalisten måste välja mellan två olika spår när båda, i den bästa av världar, kunde resultera i nyheter.

Å andra sidan: Journalister jobbar inte i den bästa av världar. En önskan om att kunna göra allt kan vara ett tecken på avsaknaden av en journalistisk linje.

I bland är avvägningar onödiga. Vissa frågor höjer sig över massan av allt det som pockar på redaktionens uppmärksamhet.

Sådana frågor behövs. De skär genom bruset och definierar mediehusen.

Jourfrågan i Vasa är ett exempel. HSS Medias tidningar, och främst Vasabladet, rapporterade utförligt om det politiska spelet bakom degraderingen av cent-ralsjukhusets jour och visade fingertoppskänsla för frågans samlande kraft.

På min egen redaktion har kommunikationsminister Anne Berners (c) förslag om ett försök med avgiftsbelagd förbindelsebåttrafik i den åboländska skärgården haft en liknande roll.

Den yttre skärgården och dess fast bosatta befolkning är ett sorts lackmustest för statens förmåga och vilja att behandla alla jämlikt oavsett var de bor.

Skärgårdstrafiken och den omfattande jouren är tydliga och avgränsade frågor. Visst, åsikterna i sakfrågorna kan variera och diskussionerna har betydelse också utanför Åbolands respektive Österbottens gränser.

Men de sammanfaller också med tidningarnas identitet: HSS-tidningarna är det svenska Österbottens fyrbåk; Åbo Underrättelser är Åbolands.

Frågorna ovan är nödvändiga påminnelser om detta. Inte bara för redaktionerna utan förhoppningsvis också för tidningarnas läsare.

Men det här implicerar inte att nyhetsredaktioner ska sitta och vänta på att något som stärker deras identitet ”händer”.

I de nämnda fallen agerade ingen av tidningarna passivt. Ingen nöjde sig med att invänta ministeriernas nästa drag utan gick vidare, krävde svar och kartlade konsekvenser.

Ordet ”agenda” används ofta i negativ bemärkelse om medier, men agendadriven journalistik är inget skumt så länge den är ett resultat av det uppdrag som nyhetsredaktionen lovat utföra.

Debaclet som brukar kallas för Ylegate får illustrera. Ylechefen Atte Jääsekeläinens beslut att lägga locket på alla uppföljningar om statsminister Juha Sipiläs (c) roll i Terrafameaffären framstår som ett missat tillfället att ge Yles redaktion för grävande journalistik en stark identitet. I stället undergrävde ledningen redaktionen och fick den att framstå som svag och påverkningsbar.

Någon vill kanske inflika att i dessa tider av ”alternativa fakta”, när massmedier tenderar att dra det kortare strået i kampen mot vilseledande populism, så är en mindre konfrontativ journalistisk linje effektivare och att föredra framför den agendadrivna.

Till det vill jag säga: Då journalisterna Salla Vuorikoski och Jussi Eronen, som sa upp sig på grund av Jääskeläinens agerande, anställdes av Suomen Kuvalehti – som brejkade storyn om Yles mörkläggning – ledde det till hundra nya prenumerationer på en dag.

Snacka om att stärka den redaktionella identiteten!