Känslor köper tjänster

Jag ströläste något på skärmen, sannolikt om Storbritanniens kaotiska väg mot Brexit, då det studsade fram ett bud till just mig:

Hallå där! Den som stöder oss ser till att vår journalistik är orädd och fri från yttre inblandning. Vill du komma med?

Mera än så behövdes inte. Några klick senare var jag en stolt understödande medlem av The Guardian. Jag fick till och med en tygväska med posten som tack.

Så jag fortsatte läsa tills jag i förrgår skärmbläddrade på nytimes.com om Donald Trumps lätt kaotiska försök att skapa nya Team USA. Någonstans där fastnade min blick på rutan som sa ungefär du har nu läst din tionde avgiftsfria artikel den här månaden och eftersom du ändå hänger här, kanske du vill överväga att prenumerera…?

Jag tvekade ett ögonblick men höll ändå i min plånbok. Jag menar, någon gräns ska det ju finnas, och dessutom kan jag alltid rensa kakorna i datorn och på det sättet fortsätta läsa gratis.

Dagarna gick och Facebooks icke-chefredaktör Mark Elliot Zuckerberg sade att bolagets spridning av falska nyheter (som att Påven stöder Donald Trump) inte hade någon effekt alls på presidentvalet i USA. Konstigt då att Google och FB bara någon dag senare meddelade att nu ska de minsann ta itu med sajter som sprider falska nyheter.

Ett av många mediehus som kritiskt och systematiskt granskat Facebooks dominans är just The New York Times. Jag insåg att mycket av min kunskap om hur Facebooks och Googles algoritmer funkar baserade sig på det grävande som NYT gjort. Men jag viftade bort mitt dåliga samvete och fortsatte läsa utan att betala. Det finns gratisluncher!

Tills jag fick en tweet av @realDonaldTrump:

Wow, the @nytimes is losing thousands of subscribers because of their very poor and highly inaccurate coverage of the ”Trump phenomena”

För att citera Kjell Westö (tror jag) så brast något i mig just då. NYT dementerade naturligtvis Trumps tweet, men jag var redan rasande. Med några ursinniga klick kom jag fram till NYT erbjudanden och köpte en deal som ger mig så mycket oberoende journalistik att jag kan fylla badkaret till bredden – varje dag. Till ett helt obegripligt pris dessutom (2,31 euro i veckan).

Okej, med dessa köpbeslut har jag förstås ytterligare sjunkit ner i min liberala bubbla. Men det intressanta här är snarare exakt vad som fick mig att betala för något som jag redan njutit gratis av i många år.

Var det rationalitet? En ekonomisk investering? Köpte jag en livsviktig förnödenhet?

Nej, förstås inte. Jag gick till hundra procent på känslor.

Jag ville helt abstrakt stödja saker – grävande journalistik, granskning av makten, alternativ till nationalism – som för mig just nu känns akuta.

Eftersom jag har råd – eftersom medelklassen har råd.

Ska vi köpa prylar och nöja oss med Facebook som ensam nyhetsförmedlare? Eller i stället ha lite färre saker i hemmet och betala för en fri och aktiv bevakning av samhället?

Därför tror jag också finlandssvensk journalistik bums ska byta marknadsföringstaktik. ”Lura” oss med känslor istället för kalla annonser om hur billigt det är med full digital tillgång.

Vi är antagligen mer lättlurade än ni tror.