När föräldrar blir upprörda

Pappan är upprörd. Under de senaste åren har han bitit ihop tänderna när dottern offentligt sjungit sånger han ogillat. Sångerna har haft titlar som Soita mua (på svenska ungefär Spela på mig) och Että mitähän vittua, (Vad fittan). En kostnär har rätt till sin tolkning och det hjälps inte om en ung målgrupp omfamnar låtarna, har pappan tänkt.

Nu har pappan ändå fått nog.

Artisten som sjungit de ovannämnda sångerna och som är hans sjuåriga dotters idol har publicerat en ny musikvideo, Vahinko (Misstag). Pappan tycker att sången handlar om sex, han konstaterar att många av de som medverkar i videon är barn och fäster uppmärksamhet vid att tonårstjejerna är sminkade. Videon flörtar med pedofili tycker pappan. I en bisats nämner han att det också syns några killar på videon och att alla inte är barn men det är oväsentligt. Problemet är, enligt pappan, att unga fans uppträder på en kommersiell video som handlar om sex.

Pappan ringer musikbolaget som lagt ut videon på webben. När bolagets representant ber honom återkomma med sina frågor per e-post funderar pappan om det är ett sätt för bolaget att försöka slingra sig ur frågorna och förminska sitt eget ansvar, ”så där som Sannfinländarna brukar göra när de argumenterar med journalister”.

Medan pappan väntar på svar diskuterar han musikvideon med sina barn. Det dröjer ändå inte länge förrän musikbolaget reagerar. Några timmar senare är den officiella videon borttagen från webben (kopior finns fortfarande kvar) och när pappan ringer upp musikbolagets representant ber denna om ursäkt för det skedda.

Den upprörda pappan tackar.

Nu råkade den upprörda pappan vara kulturredaktör på landets största tidning Helsingin Sanomat, en inramning som gett telefonsamtalet och e-postmeddelandet en helt särskild tyngd. Mindre än 24 timmar efter att pappan ringt sitt samtal är videon stoppad. För att ge ytterligare pondus åt redaktörens agerande publicerar Helsingin Sanomat också en krönika av pappans kollega och en intervju med två experter som kritiserar videon. I en separat artikel riktas för första gången kritik mot kulturredaktören och mot musikbolaget som drog bort videon. En erfaren artist säger att reaktionerna är ett exempel på hur medelålders män försöker överbeskydda tjejer.

Kontentan? Tidningen skapade en skandal – löste den och avslutade för sin del diskussionen.

Och här någonstans kryper frågorna fram. Varför intervjuades varken artisten själv eller unga människor som lyssnar på hennes musik? Hur skulle musikbolaget ha reagerat om det varit vilken pappa som helst som ringt dem? Varför försvarade de inte sin artist? Varför saknades en större kontext i Helsin-gin Sanomats rapportering? En kontext som skulle ha öppnat för en djupare diskussion om genusfrågor, musik och lyrik och om sexualitet, föräldrar, barn och kommersiella syften.

Visserligen fördes en nyanserad och mångfacetterad diskussion, men inte i Helsingin Sanomat. Den diskussionen fördes i bloggar, på sociala medier och kring middagsbord. Det är egentligen inte så märkvärdigt. Att som journalist eller tidning reflektera kring den egna rollen i ett händelseförlopp där man varit delaktig är inte alltid lätt men det är nödvändigt, särskilt om man är störst.