Mitt sommarlov

En gång förra sommaren fick jag upp baken ur hängmattan. Springskorna på, podden i shortsfickan, ut i skogen. Jag såg fram emot fågelsång, älgspår och blåbär.

Men så hände något. Jag knäppte på podden, valde på måfå en gammal ljudfil, litade på slumpen och hopp iväg. Förflyttningen blev milsvid. Plötsligt var jag i Sameland på 1960-talet. Jag levde mig in en pojkes uppbrott. Jag blev tacklad till mos i NHL-rinken. Jag fanns på läktaren på Canada Cup 1976 och hurrade.

Jag minns att jag flera gånger under dessa magiska nittio minuter, obemärkt, befann mig i ett slags ingenmansland. Jag sprang men stod ändå stilla. Jag såg skogen men inga träd. I slutspurten vattnades mina ögon, tårarna rann ner längs kinden och uppgick i svetten. Men det var inte sorgsna tårar, inte angstigt svett. Det var inte heller gläjdesprut, utan tårarna rann ur mig av ren hänförelse över livet.

Motgångarna. Framgångarna. Men framför allt av det extremt mänskliga i att vara människa.

Vad hade riktigt hänt?

Jag hade fångats av berättelsen.

I en tid där alla snackar om berättelsen men få ges tid att faktiskt berätta är sommaren rena högtiden. Och den högtiden stavas Sommarprat.

Nämnda sommarprat var inspelat av Börje Salming för Sveriges P1. Jag har alltid vetat att Salming är en råbarkad ishockeylegend. Men jag insåg snabbt att jag ingenting visste. För man kan aldrig veta vem en människa är innan man hört dennes berättelse.

För mig är radio bäst på sommaren. Och sedan Radio Vega för flera år sedan införde det finlandssvenska sommarpratet har jag skapat en helig sommarrutin. I min glansbild av sommaren – skulle vara en perfekt fb-uppdatering – går varje morgon till ungefär så här:

Jag vaknar ur slumret, gnider solstrålarna ur ögonen, tar några steg till min Philips novoSonic -rörradio (tillverkad i Finland 1957), trycker med hela pekfingrets kraft in den stora kvadratiska knappen längst till höger på apparaten, ljuset bakom frekvenskartan tänds, det dröjer en god stund och så glider jag in i flug/myggsurret – det vill säga signaturmelodin – som strömmar ur högtalaren.

Klockan har alltså slagit tio på förmiddagen och det är dags för pratet. Prat i form av en för mig obekant människas personliga berättelse.

Vad kunde vara bättre än det?

Visst kunde man använda många spaltmillimeter till att påpeka att rätt många av de finlandssvenska berättelserna borde redigeras och bearbetas. Att musikens roll borde skäras ner. Att folk borde undvika att gå in i ett tomt ”jag och min karriär och jag är så stolt över mina barn” -stuk och istället våga bli personliga och berörande. Många lyckas visserligen med detta, men inte alla, och då kunde redaktionen arbeta, fila, redigera, ja, man kunde säga att Radio Vega borde skaka fram ännu mer resurser så att ett helt team kunde jobba med pratarna under hela våren.

Men jag tänker inte marra nu.

För jag har redan fingret på den där kvadratiska stora knappen. Jag är redo.

Redo att njuta av berättelserna.

Redo att njuta av sommaren.