Förnuft och känsla

I filmen Järnladyn ondgör sig Margaret Thatcher (Meryl Streep) över att vi lever i känslornas tidevarv.

Ett av de största problemen i vår tid är att vi styrs av människor som bryr sig mera om känslor än de gör om tankar och idéer, säger hon.

Jag är ingen vän av Margaret Thatchers tankar och idéer men i det här fallet har karaktären Thatcher en poäng och den gäller inte minst för journalistiken.

I fjol kom rekordmånga asylsökande till Finland. Den för finländska förhållanden unika situationen har varit förstasidesstoff i ett halvt år.

Det är begripligt och motiverat. Det vi upplever nu kommer att förändra vårt samhälle i grunden. Frågan är om medierna lyckats förklara den förändringen.

Personligen tycker jag att jag själv inte gjort det. Irriterat upptäcker jag att känslorna styrt rapporteringen.

Den har handlat om enskilda asylsökandens öden, om vad de gör för att motverka fördomar, om människorna som hjälper dem, om hur människorna som vill stänga gränserna reagerar, om hur polariseringen vänder folk mot varandra.

Visst, här har rymts annat också men på det hela taget känns greppet så här efteråt känsloladdat och snävt. Jag saknar sammanhanget och jag misstänker att jag inte är ensam om att fela.

För tre år sedan kom Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller ut med en bok som hon fick mycket stryk för. Det var inte helt omotiverat för boken En halv sanning är också en lögn innehöll halvsanningar och faktafel.

Men Kjöllers huvudpoäng, att sakförhållanden och sammanhang går förlorade då den så kallade offerjournalistikens dramaturgi söker offer, skurk och hjälte, är sund.

Kjöller kritiserade medvetna förvrängningar, men som journalist kan det vara svårt att komma ut ur känslosvallet eftersom man inte inser att man är i det. Eller för att man tycker att svallet bär storyn långt nog.

Om du intervjuat en somalier som begravt sina barn i Mogadishu och flytt undan Al-Shabab, varför skulle du då förstöra den berättelsen med annan fakta? Hans öde är drabbande nog och fungerar som en motpol till alla fördomar och hatretorik som omger asylsituationen. Ungefär så resonerar journalisten.

Kanske är detta roten till det onda? Att i känslornas tidevarv känns förnuftet som en glädje- och sorgedödare.

Om så är fallet – vilket jag misstänker att det är – är orsaken tudelad. Dels har redaktionerna köpt devisen att nyheter ska förmedlas via känslor. Och varför inte? Om två barnmorskor i direktsändning får statsminister Juha Sipilä att tänka om, vad ska dylika känsloyttringar inte göra för webbtrafiken? Ju mera känslor desto flera klick.

Dels handlar det om tid. Att sända en journalist till den lokala flyktingförläggningen för att hämta ett stycke tragedi till redaktionen kräver inte lika mycket resurser som den mer komplexa verkligheten – den som kräver att journalisten grottar ner sig i fakta.

Handen på hjärtat – ironiskt eller hur? – i dagens samhällsdebatt känns det som att vi har tillräckligt med känslor. Dags att ge förnuftet lite utrymme.