Att skriva med en forskare

Forskaren skrollar igenom dokumentet med över 100  000 tecken. Där finns transkriberade intervjusnuttar, länkar till forskningsrapporter, lösryckta miljöbeskrivningar, fragment av en text som ska bli ett reportage, vårt reportage.

Forskaren tittar på mig och utbrister leende: ”Det är ju nästan färdigt.” Jag undrar om hon skämtar. Till deadline är det tre dagar.

När Kone-stiftelsen i somras utlyste stipendier för journalistik och produktioner som synliggör samhällsklyftor i Finland var en av målsättningarna att sammanföra människor från olika yrkesgrupper: forskare, journalister, bildjournalister, konstnärer, skådespelare med flera.

Tanken är att man med en bredare bakgrund ska hitta nya sätt att lyfta fram viktiga samhällsfrågor och att de som jobbar kring temat ska lära sig av varandra. Två forskare, en fotograf och jag ska belysa hemlöshet bland unga i huvudstadsregionen.

På många redaktioner är grupparbete i dag vardag och flera journalister har bevisat att man når bättre resultat när man jobbar i par. Trots det sitter vi alltför mycket och alltför ofta ensamma vid våra datorer.

Tanken på att få bolla tankar om exempelvis symboliken i en miljöbeskrivning med en i ämnet insatt forskare känns närmast utopistisk. Feedback och redigering speciellt före
publicering är något både fast anställda och frilansar drömmer om.

Att forskaren och jag haft olika syn på hur absolut en deadline är eller hur en text ser ut som nästan är färdig utgör samarbetets små aha-upplevelser. Hur man i praktiken jobbar som en arbetsgrupp har också varit spännande. Vid en av intervjuerna var vi sex personer kring samma bord: den som intervjuades, hens vänner, fotografen, forskaren och jag.

Men när texten ska mejslas fram blir skillnaderna i våra arbetssätt mer påtagliga: Forskaren tänker på de stora linjerna, på nationella och internationella studier som berör vårt tema eller på hur den intervjuades unika berättelse återspeglar det rådande ekonomiska systemet.

Jag tänker på läsaren, på berättelsen, på övergångarna, på att ha lagom mängd närvaro kombinerat med fakta och på hur texten samspelar med bilderna.

En dag före deadline känns reportaget klart men vad hände med nytänket?

Forskaren vågade inte pilla i texten och lägga in kopplingar till studier om hur ojämlikhet fördelar sig i samhället. Jag, som i mitt innersta genuint tror på att texter bara blir bättre när de redigeras flera gånger, kände kontrollbehovet öka och vägrade stryka ett bra citat. Enligt forskaren tog citatet bort udden från den intervjuades kärnbudskap.

Vi har styrts av våra konventioner om hur en vetenskaplig text ska se ut och hur en journalistisk text ska se ut. Eftersom vårt slutresultat ska publiceras i en tidning har det journalistiska formatet vägt starkast. Men måste det vara så?

Kanske vi ändå borde lyfta fram kopplingen till nyliberalismen eller förklara parallellerna till Baron Münchhausen. Det är ännu en dag till deadline. Vi sätter oss ner tillsammans – allt är möjligt.

Skribenten ingår i en arbetsgrupp vars reportage publiceras i tidningen Iso Numero i mars.