Kunden har alltid rätt

Bilagans dokument innehåller färggranna textstycken. De olika färgerna vittnar om var någon annan gjort ändringar i min text – jag räknar till sammanlagt 19 ändringar på de 3 000 tecknen. En person har konsekvent ändrat ordet student till studerande, varför vet jag inte. En annan har lagt till några ord eller meningar i sina samtliga citat och en tredje har strukit den enda kritiska meningen i hela texten.

Texten jag bearbetar är inte en journalistiskt text även om den påminner om en sådan. Artikeln handlar om ett evenemang och ska publiceras i en organisationstidskrift. De intervjuade är anställda av samma organisation och det är också den som i princip betalar mitt arvode.

Efter ett visst resonerande med mig själv godkänner jag alla ändringsförslag utom ett (håller fast vid student). För personerna som ändrat i texten påpekar jag att citaten var mer kärnfulla i den första versionen. Jag tackar också för ett rättat faktafel och skickar snabbt i väg texten. En svag känsla av ångest kryper fram.

Kunden har alltid rätt.

Jag frågar mig själv om jag samtidigt kan vara en bra journalist (med läsaren i fokus) och en bra produktleverantör (med läsaren och min kund i fokus).

Varför är jag ens här? Som många andra frilansjournalister jobbar jag både med journalistik och så kallat kommersiellt innehåll av två enkla orsaker: pengar och bredd. De kommersiella jobben ger betydligt bättre arvoden än de traditionella journalistiska jobben. De ger också en större inkomstbas och intressanta erfarenheter.

Största delen av det kommersiella innehållet gör jag för organisationer eller företag. Jag skriver nyheter, lyfter fram aktuella människor och fenomen och skriver reportage och personporträtt. Det är nästan journalistik, men ändå inte.

I arbetet med journalistiska texter är spelreglerna klara. Journalistreglerna visar vägen, både när det gäller beslutanderätt och den intervjuades rätt att granska sina citat.

I de kommersiella texterna är syftet i grund och botten att sälja: en produkt, en idé, ett varumärke eller något mer abstrakt som förtroende och tillit. Beslutanderätten finns hos den med pengarna, inte hos journalisten eller redaktionen.

Frilansjournalister som tvingas grubbla på samma frågor som jag blir allt fler i och med att redaktionerna säger upp sina fast anställda. Företag och organisationer värvar hela tiden journalister till sina kommunikationsavdelningar. I förra Journalisten (12/2016) fick vi läsa om hur det på Soc&kom blir mer kommunikation och mindre journalistik i framtiden.

I bästa fall leder utvecklingen till större öppenhet och insyn i företagen. I värsta fall tränger det kommersiella innehållet helt undan den så kallade klassiska journalistiken – tecken på detta finns redan.

När jag skriver kommersiella texter försöker jag jobba efter devisen att texterna lika gärna kunde publiceras i en dagstidning. Det är en idealistisk tanke. De kommersiella texterna blir ensidiga. Kundens syfte genomsyrar slutresultatet och arbetsprocessen ser annorlunda ut. Jag ringer sällan upp konkurrenterna, jag lyfter fram den intervjuades budskap utan kritisk granskning, problem förvandlas till utmaningar eller saknas helt. Förstår läsaren detta? Jag hoppas det.