Om journalisters värde

Mediehusen försöker hitta lösningar på branschens trängda läge och till lösningarna hör den revolutionerande idén att ta betalt för den journalistik som publiceras på nätet. Det här försätter journalisten i en intressant position. Jag illustrerar genom personliga erfarenheter.

Den som vill läsa det mesta av vad jag skriver måste prenumerera på Åbo Underrättelser. Det här gäller oavsett om man konsumerar papper, e-tidning eller webb. Det betyder i sin tur att då jag delar egna eller kollegers artiklar så kommer en majoritet av mina Facebookvänner och följare på Twitter inte att kunna läsa dem – om de inte är eller blir prenumeranter.

Det händer att folk i min bekantskapskrets, många av dem journalister, ifrågasätter att jag delar artiklar som kräver prenumeration. Det upplevs som ologiskt.

Varför dela artiklar som förutsätter att man betalar? undrar de irriterat. Det går emot själva idén med sociala medier, lyder argumentet. Om det som delas inte finns bakom ett gratis klick – då finns det helt enkelt inte.

Jag förstår och skriver delvis själv under det. Inte för att vi pratar om en naturlag, utan för att journalistiskt innehåll och sociala medier har blivit en gordisk knut. Det är näst intill omöjligt att separera de två och använda det ena enbart som ett sätt att få folk att betala för det andra.
 

Det handlar om ett beteende, om vad som förväntas av innehåll som delas. Det handlar också om vad som förväntas av mig som journalist.

Det kostnadsfria, det öppna och det gränslösa som sociala medier lite naivt förknippas med passar journalisternas självbild som hand i handsken. Vår uppgift är att nå så långt som möjligt, så snabbt som möjligt.

Om papperstidningen länge var en grusväg in i det lokala samhället så är den digitala motsvarigheten en motorväg ut i det globala. Journalisten med gratisartiklarna färdas längs denna motorväg i en Porsche och strör viktigheter omkring sig.

Kollegan som kräver betalt kommer körande långt bakom i en buss och plockar upp enstaka passagerare som tålmodigt väntar vid hållplatserna.

Journalister har inget problem med att säga att det de skriver om eller på annat sätt bevakar är viktigt. Vi gillar att kittla våra egna egon, och gratisartiklar ger andra chansen att kittla oss.

Men är det lika lätt att säga ”Betala!”? Dels kan det kännas obekvämt eftersom vi tar på oss försäljarrollen. Det gillar inte journalister. Vi ska producera innehåll, inte sälja det.

Dels blir kravet på betalning ett sätt att bedöma vad vi går för. Journalisten som inte har det här ”problemet” behöver inte grubbla över om folk klickade på hens artikel för att strunta i den eller verkligen ta till sig av innehållet.

Journalisten som delar en artikel som kräver ett monetärt engagemang ber den potentiella läsaren att värdera hens arbete. Om läsaren inte är villig att betala för det som journalisten satt en eller flera arbetsdagar på, vad säger det om arbetet och journalisten?

Den frågan känns obehaglig, men det är viktigt att förstå att den inte rör enbart enskilda journalister utan alla – inklusive den allmänhet som medierna finns till för.