Svartvita snapshots

Tisdagen den 15 september. Syriern Osama Alaloulou och jag är på flyktingförläggningen i Pansio. En somalier som vill vara anonym blir vår guide. Förläggningen har nått bristningsgränsen. Ordning har övergått i kaos. Där det tidigare fanns en förståelse för att alla gör så gott de kan finns nu frustration. Samma kväll ordnar Åbo stad, kyrkan, polisen och Röda Korset invånarmöte i församlingshemmet i Pansio. Folk ställer frågor som ”Varför hjälper kyrkan muslimer?” och ”Hur ska flickor känna sig säkra med en massa irakier i skogarna?”

Torsdagen den 24 september. Muslimerna firar Eid al-adha. Kollegan Jean Lindén och jag träffar kurder i en gymnastiksal i stadsdelen Laustis. Efter imamens bön intervjuar jag Muhis Azizi, en gång kvotflykting från Kurdistan och numera fullmäktigeledamot och nämndordförande för Samlingspartiet i Åbo. Han har förståelse för åsikterna som Pansioborna vädrade veckan innan. ”Jag skulle också vara orolig”, säger Azizi som ogillar naiva människor lika mycket rasister. Att ta emot flyktingar är ingen lösning, är hans poäng.

Onsdagen den 30 september. På ett vardagsrumsgolv i en lägenhet i stadsdelen Kråkkärret har en irakisk kurd, jag kallar honom Leo, dukat fram den traditionella rätten dolma. Han gillar inte att det kommer så många irakier till Finland. Själv kom Leo hit som sjuttonåring. Nu är han gift och har två barn. Finländsk medborgare blev han i fjol och han är stolt över att ha jobbat sig in i samhället. ”Men det finns många irakier som vägrar jobba”, säger Leo och tillägger att han tackat nej till erbjudanden att tolka på flyktingförläggningarna. ”Jag har inte nerverna för det.”

Onsdagen den 16 september. Klockan är åtta på morgonen. På väg till jobbet går jag via järnvägsstationen. Enligt ryktet ska morgontåget från Tammerfors ha fört nya asylsökande till Åbo. Utanför tåget står en grupp volontärer. Morgontåget var tomt liksom tåget kvällen innan, men volontärerna, samtliga kvinnor, är inte nedslagna över att ha väntat i onödan. En del av dem fortsätter till polisstationen för att dela ut mat och dryck till asylsökande som står i kö.

Tisdagen den 22 september. Hülya Kytö, ordförande för Daisy Liitto, berättar att föreningen, förutom att förse asylsökande mat, börjar ordna språkkurser på den tillfälliga flyktingförläggningen på Slottsgatan. Men hon oroar sig för dem som köar utanför polisstationen. ”Det blir snart kallt.” Jag frågar Åbopolisen om en lösning är på gång. Polisen svarar att volontärernas oro är överdriven.

Måndagen den 7 september. Inrikesminister Petteri Orpo (saml.) besöker flyktingförläggningen i Pansio. Han har ett knippe journalister i släptåg. Jag är en av dem. Ministern träffar en irakisk familj. Pappan i familjen, Sarmad Al Jboore, berättar om deras farliga resa till Europa. Orpo är rörd, säger att han själv är pappa och förstår allvaret i situationen. Den irakiska pappan berättar att han varit skogsarbetare i Irak. ”Vi har lite skog i Irak”, säger han. ”I Finland har vi mycket skog”, replikerar Orpo. Alla skrattar. Familjen tackar inrikesministern – som om det är klart att de får asyl i Finland.

Torsdagen den 1 oktober. Asylvillkoren för irakier skärps, säger Orpo. Problemet är att Finland tolkar säkerhetsläget i Irak annorlunda än de andra nordiska länderna. Alla irakiska asylansökningar skrinläggs tills Migrationsverkets utredning är klar. Familjen Al Jboores tacksamhet är förhastad.