Den nyfikna förstår mest

”Jag trodde det var någon polare som var ute och firade, som drev med mig i telefonen. ´Skämtar du?´ frågade jag flera gånger.”

Men sanningen är ljuv och Marcus Rosenlund får årets Topeliuspris – det finlandssvenska publicistpriset. Vi sitter på ett café ätande var sin rågbrödsmacka och jag inser bums att mina nackmuskler kommer att få välbehövlig träning idag. Titta ner i anteckningsblocket, titta upp mot 202 centimeter långa Rosenlund, titta ner, titta upp…

På bordet ligger en ipad och en Fujifilm X100S-kamera, prylar som dokumentaristen och amatörfotografen Rosenlund alltid bär med sig i sin svarta ryggsäck.

”Jag har aldrig fotat så mycket som efter att jag skaffade den där kameran. Och ser jag något som får mig att skratta till, eller om jag kommer på en spontan idé, twittrar jag ut det.”

Man behöver inte umgås speciellt länge med Rosenlund för att förstå att här sitter en mångsidig man som älskar sin journalistik. Under våra två timmar hinner han uttrycka sin förtjusning över radiojournalistik, webbjournalistik, fotojournalistik, tidningsjournalistik och dessutom inflika att ajo, jag har ju gjort lite tv också. Och science fiction, det är grejer det, jag har skrivit en novell eller två.

Den gemensamma nämnaren är nyfikenhet. Nyfikenhet gentemot det stora och lilla i universum och gentemot den ”fantastiska biologiska maskin vi är”.

”Jag älskar att bläddra i facktidningar från branscher jag inte är intresserad av själv. Folk som snöat in sig på till exempel basförstärkare eller Märklin-tåg. Det är kunskap jag sannolikt aldrig behöver, men jag tilltalas av människor som brinner för något.”

Och det är den passionen – de stora och små berättelserna om universum – som Rosenlund förmedlar via sitt program Kvanthopp på Radio Vega på torsdagar. Det är klingonspråket till klimatförändringen, rymdforskning till tekniska prylar, djurlivets mysterier till medicinska rön – det finns en plats för allt.

Kvanthopp firar i år tioårsjubileum men passionen för vetenskap går att spåra till pensionerade radioredaktören Juhani Westman:

”Det var hans program Byggstenar som tände gnistan. Som pojke lyssnade jag och tänkte wau, det där låter fascinerande, jag måste ta reda på mera.”

Så det var väl därför unge Marcus plockade sönder mammas brödrost eller lekte med tändstickor, mest för att liksom kolla vad som skulle hända.

Och det är samma effekt han eftersträvar med sin journalistik. Som han själv säger: i ett inslag i Kvanthopp ryms inte mer text än på en halv tidningssida – så jobbet handlar om att sålla fram guldkornen, det som ger den goda berättelsen.Sen ska lyssnaren inspireras att ta reda på mera.

Kvanthopps sändningslängd fördubblades ganska nyligen och är nu nästan en timme lång – vilket ställer stora krav på innehållet, samtidigt som resurserna är begränsade. Rosenlund sticker inte under stol med att det ”ibland är lite ensamt” att göra programmet men för närvarande har han i alla fall god hjälp av redaktören Ulrica Fagerström.

”Det är otroligt svårt att hitta bra medarbetare, eftersom journalister ofta tror att vetenskap är svårt. Men det räcker om du lite läser in dig plus att du har en naturlig nyfikenhet. Och det är tillåtet att ställa så kallade dumma frågor, egentligen bara bra, för lyssnaren måste kunna identifiera sig.”

Men Rosenlund skulle knappast vara pristagaren Rosenlund utan mångsidigheten, hungern, glimten i ögat. Samma man som för en del är vetenskapsredaktören är för andra en kompromisslös hårdrockare i evigköraren men nyligen nedlagda programmet Metallväktarna.

”Jag erkänner gärna att jag tycker om pubertal humor, det som vi körde med i Metallväktarna, men varför skulle det utesluta en kärlek för kvantfysik?”

Svara den som kan.

Och så har vi familjemannen Rosenlund. Två barn och fru och allt det där men också rent journalistiskt. Som redaktör i Familjeliv på Radio Vega i fjol gav han en ny dimension till programmet. Många minns säkert den berörande och kloka webbkolumnen han skrev om sin son som har en mild utvecklingsstörning och som en dag konstaterade till farsan: ”Min hjärna är dålig”.

Rosenlund har också öppet och i flera repriser berättat om hur han blev mobbad i det han kallar för ”rikemansparadiset” i Hagelstamska högstadiet i Grankulla.

”Vi kom från en lägre medelklass, mamma var socialarbetare, och jag blev mobbad för mina billiga kläder och sånt. Av finnarna blev jag å andra sidan sparkad i huvudet eftersom jag ansågs vara en rik hurri. Så jag var liksom mellan två eldar.”

Själv tror Rosenlund att den här bakgrunden gjorde att han under den ekonomiska depressionen i mitten av 1990-talet stenhårt ville hålla i sin arbetsplats på Yle. Att han inte tog ”risken” att slutföra studierna vid Soc & kom eller ville studera utomlands eller resa jorden runt eller göra något annat galet. I stället valde han att ”gömma sig” på sin stuga med en bok:

”Det sitter i, mobbning påverkar ens självkänsla.”

Just hur Rosenlund lyfter upp den mänskliga dimensionen av livet är något som också prisjuryn tog fasta på. I de sociala mediernas tidevarv kan det personliga gå på övervarv, men Rosenlund har klara gränser.

”Det finns förstås väldigt mycket jag inte skulle berätta om mina barn. Jag vill aldrig sko mig på dem, och jag dubbelkollar allt med min fru. Och förstås finns det ett jag som väldigt få känner till förutom min mamma och min fru.”

Och på tal om det mänskliga… Vem var den första Rosenlund ringde upp och berättade om priset?

Mamma.

Så gör en prisbelönad metallväktare och vetenskapsredaktör.

Bild: Ställ frågor! En fyraåring ställer upp till fyrahundra frågor per dag, säger vetenskapsjournalisten Marcus Rosenlund och tycker att också vuxna ska värna om sin vetgirighet.