Människor i närbild ska ha namn, kränkande ord ska undvikas, liksom rapportering som skapar fördomar. I praktiken blir det ofta annorlunda. Varför?
Under åratal har kommunikationsforskare slagit larm om att mediernas rapportering om invandrings- och migrationsfrågor är snäv. Många journalister och redaktioner har lyssnat på kritiken och jobbar målmedvetet, exempelvis med språkvårdare, för att undvika kränkande ord. Trots det bryter mediehusen regelbundet mot sina egna grundprinciper. Tillsammans med frilansjournalisten Wali Hashi och akademiforskaren Karina Horsti har vi tittat närmare på tre typiska exempel där redaktionerna kunde och borde ha gjort annorlunda. Vi har också bett redaktionerna berätta varför det blev som det blev.
Wali Hashi bläddrar bland tidningsurklippen och webbutskrifterna. På en av bilderna tittar ett litet barn in i kameran. Bildtexten konstaterar kort: Sibbo vill ha mentorer för invandrare. En annan bild fokuserar på en liten flicka i ett klassrum. Flickan har huvudduk. Rubriken lyder: Nytt språkprojekt för invandrare.
”Jag undrar om redaktionen skulle ha publicerat sådana här närbilder på ’typiskt’ finländska barn utan att ha med deras namn?” frågar sig Hashi.
Ett större problem än anonyma bildsättningsbilder är enligt Hashi ändå representationen, det vill säga vem som får komma till tals och i vilken roll.
”Man ser överlägset på invandrare, de tillfrågas inte som experter och man använder ofta generaliserande uttryck.”
Forskaren Karina Horsti har bland annat forskat i hur invandrare porträtteras i medierna. Hon säger att redaktionerna borde bevaka frågor om migration på samma sätt och med samma tyngd som man bevakar ekonomi och politik.
”Jag vill inte skylla på enskilda journalister. Rutiner, nyhetstekniker och framför allt ledningens inställning till mångfaldsfrågor är de som mest påverkar slutresultatet”, säger Horsti.
Både Hashi och Horsti lyfter fram rekrytering som en viktig faktor i att göra redaktionerna mera medvetna om frågor som berör mångfald och migration. Horsti skulle vilja se att journalistutbildningarna medvetet gick in för att locka studenter med olika bakgrund. Hashi önskar att redaktionerna skulle anställa personer som redan har kulturell och språklig kompetens och sedan lära dem yrket.
”Kultur, kommunikation och nyhetsförmedling går hand i hand och för att göra ett bra program eller ett bra reportage krävs att du förstår det kulturella sammanhanget.”
Vem?
- Wali Hashi. Frilansjournalist, Åbo. Har under de senaste fem åren gjort över 40 teveprogram eller dokumentärer som på olika sätt tar upp migrationsfrågor. Jobbar just nu bland annat med en dokumentärfilm om somaliska journalisters arbetsförhållanden i Somalien.
- Karina Horsti. Akademiforskare, Tammerfors. Jobbar just nu vid Jyväskylä universitet, med finansiering från Finlands Akademi. Skrev sin doktorsavhandling (2005) om mångkulturalism och asylsökande i journalistiken och har fortsatt forska i medier, etnicitet och rasism.
Tre problem, tre lösningar, tre förklaringar
1) Nyheter om invandrare
Publicerad: På Svenska.yle.fi, 6 maj 2014, med bildtexten Sibbo vill ha mentorer för invandrare. En bild på samma barn publiceras senare i en annan nyhet på Svenska.yle.fi, då med rubriken Kvotflyktingarna är välkomna (4. 9. 2014), ingen bildtext, endast kommentaren ”arkivbild”.
Wali Hashi: Att ha med namn på personer som är i fokus på en bild är en journalistisk grundprincip.
Karina Horsti: Det här är ett alltför vanligt grepp: invandrare behandlas som objekt för olika åtgärder, inte som subjekt eller aktiva aktörer.
Vad säger redaktionen? Vi borde alltid ha en bildtext och folk som finns på bild ska alltid ha ett namn. Men vid känsliga ämnen blir det lätt anonym bildtapetsering. Problematiken gäller många andra teman – hur ser barnskydd ut? Hur ser arbetslöshet ut? Vi håller på och blir ett bolag som jobbar mer och mer med webb och en utmaning är i synnerhet stillbilderna. Jag vill inte säga att vi är noviser men tidningarna har kommit mycket längre när det gäller att tänka på vad bilderna signalerar. Just nu satsar vi på att lära oss det tekniska, att tala om bildens kulturella kontext är lite överkurs.
Jonas Jungar, redaktionschef,
Svenska Yle Nyheter
2) Utrikesrapportering: bildsättning av nyheter om flyktingar
a) Publicerad: I Hufvudstadsbladet 17 november 2014 med rubriken: Gränserna stängs för Syrierna. Bildtext: Långt hemifrån. De som flyr undan striderna i Kobane är till största delen Syriska kurder. Många har kommit över gränsen till Turkiet till staden Suruc.
Wali Hashi: I mina ögon har alla samma mänskliga rättigheter, också flickan i flyktinglägret. Hon har ett namn och en berättelse.
Karina Horsti: Den humanitära journalis-tiken har gått över till mjukare bilder där
lidandet inte är lika påtagligt. Intressant är ändå att flyktingar ofta fotograferas ensamma. Man visar sällan hur flyktingarna omges av sjudande aktivitet och hur de själva är delaktiga i olika sorters verksamhet.
Vad säger redaktionen? Grundregeln är i allra högsta grad den att personer på bild ska ha namn och barn ska ha efternamn. Linjen är självklar men ibland sker det mänskliga misstag. Det kan också hända att det inte finns uppgifter om vem som är på bilden och då måste man göra en avvägning. Vilket som väger tyngre – bildens
värde eller personens namn?
Lena Skogberg, biträdande
chefredaktör, Hufvudstadsbladet
b) Publicerad: I Vasabladet 9 februari 2014. Rubrik: Omöjligt att glömma fasorna. Bildtext: Många av de syriska flyktingarna lider bland annat av sömnproblem, depression och hopplöshet. Och många har typiska symptom på posttraumatisk stress.
Vad säger redaktionen? Har man en bild med en person i fokus ska bilden i första hand ha något med personen att göra och i andra hand ska personen ha namn. Använder vi en genrebild för bildsättning strävar vi efter att inte använda närbilder men när det handlar om utrikesnyheter kan något slinka igenom. Men jag medger, skulle bilden vara tagen av en mamma som går med sina barn på Vasa torg hade detta aldrig hänt.
Niklas Nyberg, chefredaktör,
Vasabladet
3) Bildsättning i resereportage
a) Publicerad: I Vasabladet 16 november 2014 under rubriken: Mysiga Pärnu lockar även på vintern. Bildtexten: ”Pärnu satsar mycket på lokalproducerad mat”.
b) Publicerad: Vasabladet Söndag, tema (4. 5. 2014): Starka kontraster möter i
Burma. Bildtext: I Burma möts man av många leenden. Den gula färgen, thanaka, som många har i ansiktet utvinns ur bark och sägs vara bra för hyn. Kvinnor i Burma har använt thanaka i över 2000 år.
Wali Hashi: Man kan ju tänka sig att människorna i närbild är reseobjekt, men varför har man i så fall inte talat med dem?
Karina Horsti: De här resereportagen är marknadsföring, inte journalistik. Vänd kameran, visa turistindustrin, skräpet i strandlinjen och tala med människorna.
Vad säger redaktionen? Resesidorna är bra exempel på när vi inte alltid använder utbildade journalister. Läsarmaterialets fördel är att det ger läsarna en möjlighet att bidra till tidningen, samtidigt kunde vi ge medarbetarna bättre information om vilka principer som gäller. Läsarna gillar resesidorna men att enbart driva dem med professionella oberoende journalister skulle vara omöjligt – det är en kostnadsfråga. Kvinnans och barnens namn skulle ge ett mervärde åt artikeln.
Niklas Nyberg, chefredaktör,
Vasabladet
Uusimmassa lehdessä
- Kohu arabiankielisistä uutisista kuumensi repivän Yle-rahoituskeskustelun. Uutisankkuri Esraa Ismaeel on seurannut keskustelua ihmeissään.
- Sinuhe Wallinheimo kiinnostui kaupallisen median ahdingosta ja hakeutui Ylen hallintoneuvoston johtoon. Läheiset välit Vesa-Pekka Kangaskorpeen ovat hänelle arka paikka.
- Kulttuurin leikkaukset hukkaavat ammattitaitoa peruuttamattomasti
