Bit ihop, rapportera öppet om Turkiet

Måndagen den 16 januari sitter riksdagens talman Matti Vanhanen (C) och utrikesutskottets ordförande Jussi Halla-aho (Sannf) i Yles A-studio och ser sammanbitna ut.

Dagen innan har en uppochnedvänd docka föreställande Turkiets president Erdoğan hissats upp i en lyktstolpe utanför stadshuset i Stockholm.

Turkiet använder händelsen som en ursäkt för att ytterligare förhala Finlands och Sveriges Nato-ansökan.

Halla-aho får frågan om man borde ingripa i dylika demonstrationer, givet den känsliga situationen. Sannfinländaren konstaterar att det är lagligt att uttrycka sin åsikt och därför svårt att ingripa.

”Det är priset som vi betalar för ett fritt samhälle”, säger Halla-aho.

Matti Vanhanen uttrycker sin frustration över dockan, även om också han slänger in en brasklapp om yttrandefrihet. Likaså gör partikollegan, försvarsminister Mikko Savola. Onödigt och provokativt, säger han i en Yle-intervju (17. 1. 2023). Och på Twitter skriver Aki Lindén (SDP) om demonstrationen: Dumt och motbjudande (21. 1. 2023).

”Priset som vi betalar.” Jag har funderat på den formuleringen, och på nämnda herrars kommentarer.

Här döljer sig en irritation över att det inte är rättning i ledet.

Här finns en förhoppning om att ett strategiskt tänkande tar frihetens plats.

Det här är rena giftet för det demokratiska samhället i allmänhet, och för journalistiken i synnerhet.

Det är inte bara politiker som tänker så. Kom ihåg att Helsingin Sanomat på ledarplats (28. 11. 2022) uppmanade politiker att bita ihop, istället för att kritisera Turkiet och Ungern.

Det här är rena giftet för det demokratiska samhället i allmänhet, och för journalistiken i synnerhet.

Om nyhetsredaktioner låter sig drabbas av ett strategiskt konsekvenstänkande – ”gynnar detta Finlands Nato-ansökan?” – hamnar vi i en paradoxal situation. Nato-ansökan är ett led i att trygga vårt öppna samhälle. Är vi beredda att offra den öppenheten för att förbli trygga?

Jag tror inte att finländska journalister rättar in sig i ledet. Men jag tror att det finns en önskan om att de borde.

De ilskna reaktioner på tecknaren Ville Rantas Erdoğan-karikatyr, och på Iltalehtis beslut att publicera den, var visserligen i minoritet men visar att yttrandefriheten är förhandlingsbar för en del finländare.

Finland har länge varit en toppnation på pressfrihetsindexet. Den rankingen säger främst något om journalistikens förutsättningar, som varit relativt goda i Finland. Journalistiken har inte testats, som den testas i länder lägre ner på indexet.

Nu, när det råder stor enighet om att Finlands plats är i Nato, gäller det för journalister att bita ihop.

Inte i syfte att tiga om Turkiet, utan för att fokusera på jobbet och göra det motsatta.

Den är Dan Lolaxs sista kolumn i Journalisten. Han blev nyhetschef för HBL:s kultur- och featureredaktion i februari.