När nyheten borde ha varit vår

Det är drygt sex år sedan som jag för första gången flyttade till Åland för mitt allra första journalistjobb. Jag minns fortfarande nervositeten, pirret i magen och exakt vilka kläder jag hade på mig den där allra första dagen. Jag hade noll journalistisk erfarenhet men desto mer vilja att lära mig. Att lära sig hantverket visade sig vara en sak och att lära känna Åland en helt annan, men minst lika arbetsdrygt.

Att arbeta som lokaljournalist på en ort som inte är ens egen är ansträngande. Först måste man lära sig allt det uppenbara; namnen på lokalpolitikerna, hur samhället är uppbyggt och kanske till och med hur man hittar till sin arbetsplats. Lika viktigt är att förstå eller kanske ibland bara acceptera vad som engagerar lokalt. I Ålands fall är det utan tvivel sjöfart. Särskilt i början fanns det gånger jag verkligen inte förstod tyngden i nyheterna om sjöfart och det aldrig sinande åländska intresset för allehanda fartyg.

Att just sjöfart engagerar så stort på Åland är i sig inte underligt. Det är en del av örikets historia, nutid och överskådliga framtid. Ska du ta dig till eller från Åland kommer du antagligen att ta en färja. Många tjänar sitt levebröd genom sjöfarten och alla är vi beroende av den. Frågan som jag ställer mig är dock hur bra vi är på att kritiskt granska den. Rimligtvis borde vi ägna mer tid åt att rapportera om färjornas stora miljö- och klimatpåverkan än om när de köps och döps. ”Det borde ha varit vår nyhet”, var min första tanke när svenska TV4 i juni i år avslöjade att ett Viking Line -fartyg kör på ryskt bränsle. Men det var det uppenbarligen inte och det är inte ens särdeles förvånande.

För några år sedan bildade en del av Viking Lines småägare en aktieägarförening. På en pressträff presenterade några representanter föreningens ståndpunkter och en av dem var att rederiet i stort skall förbli i åländsk ägo. Jag frågade vilket egenvärde ett åländskt ägande har och fick till svar att ”det finns kanske saker som du känner starkt för, för oss ålänningar är det Viking Line”.

Jag tror att vi påverkas av hur beroende samhället är av och hur starkt människor känner för sjöfarten. De kritiska glasögonen immar igen och i förlängningen gör vi det åländska samhället en björntjänst. Jag tror också att denna typ av medberoende är en åkomma som inte endast journalister verksamma på Åland lider av.