Journalisten

Ett tillstånd av kollektiv krapula

Nyhetsredaktionerna drog en lättnadens suck då valrossen Stena hade förstånd nog att svälta ihjäl i direktsändning. Inget råder bot på nyhetstorkan som en vilsen, ensam och döende valross.


Visst, det krisande Fortum-ägda bolaget Uniper gav någon timme ”ovi-live” (sv. dörr-live), men förhandlarna var oförskämda nog att hitta en relativt snabb lösning på en rätt så svårbegriplig fråga.

Och ja, den 40-gradiga hettan i Europa gav rubriker, men klimatnyheter som skvallrar om människosläktets undergång har i regel en dagsländas livslängd.

Stenas öde resulterade dessutom i postumt innehåll i form av analyser om det intresse som valrossen väckte.


Det här är inte en sådan analys. Istället vill jag ta fasta på begreppet ”nyhetstorka”, ni vet den som påstås drabba redaktioner i värsta fall redan efter midsommar och som sedan pågår fram till augusti.


Det här händer förstås inte alltid, och man kan – vilket jag ska – debattera hur beskrivande begreppet egentligen är.

Etablerat är det. Alla redaktioner förhåller sig till en potentiell nyhetstorka och det är inte ovanligt att läsarna kritiserar nyheter som de upplever som oviktiga med frågan ”Är det nyhetstorka?”

Fast kanske begreppet egentligen säger mera om det tempo som överlag präglar nyhetscykeln än om en verklig brist på nyheter.

Alla redaktioner förhåller sig till en potentiell nyhetstorka.

Och inte bara om tempot. ”Nyhetstorka” säger också något om publikens krav på olika typer av nyheter. Huruvida kravet är verkligt eller föreställt kvittar. Nyhetsredaktionerna upplever att de måste förhålla sig till det.

Måste de? Är det inte snarare nyhetstörsten, inte -torkan, som är problemet?

Kanske borde nyhetstorkan beskrivas som en sorts baksmälla, ett tillstånd av kollektiv krapula. Publikens gom måste vattnas, men inte med det som den fördruckit sig på den senaste veckan utan med något nytt.


Torkan – känslan av en törst som måste släckas – orsakas alltså av att man druckit för mycket, inte för lite. Men att avvänja publiken, vägleda den till en måttligare konsumtion är det inte tal om.

Nog med metaforer.

Vi har (bland annat) en klimatapokalyps på gång, ett terrorkrig runt knuten, en skenande inflation och en pandemi som fortfarande skapar kaos. Om vi trots detta tycker att ”nyhetstorka” beskriver ett verkligt tillstånd, måste vi fråga oss: Enligt vilka kriterier bedöms nyheter?

Bedöms deras relevans inte längre utgående från vad de beskriver, utan snarare utgående från hur framgångsrikt de kan beröva andra nyheter på publikens uppmärksamhet?

Då är det begripligt att en vilsen valross blir förstasidesstoff medan världen står i brand.

Lue lisää aiheista: