Media-ala

På andra sidan bevakningen

Jag läste inte artikeln samma kväll som den publicerades. Jag ville bespara mig nattsömnen. Det fungerade precis lika dåligt som ni tror.

Jag är reporter på Ålands radio. Självstyrelsens egna public service-bolag vars arbetsmiljö nyligen granskats i tidningen Nya Åland, en granskning som ni kan läsa mer om i en artikel i denna tidning. Jag tänker inte här kommentera innehållet i granskningen eller hur den har utförts mer än att konstatera att det som framkommer är graverande, men att jag inte är en av dem som är citerad i artiklarna.

Att vara föremål för en granskning, även om det i mitt fall inte är mig personligen utan min arbetsplats och framför allt min chef som granskas, är omvälvande. För vad ska man säga när vänner och familj hör av sig med oroliga frågor? Det är också jobbigt att inte veta vad som kan tänkas sägas om din arbetsplats och vilka slutsatser människor baserat på det drar om dig. Jag våndas över hur min trovärdighet som journalist påverkas, för vad är egentligen en journalist utan den?

Nu vill jag inte försöka förvandla det här till en saga med lyckligt slut. Situationen som Ålands Radio befinner sig i är på intet sätt enkel, men trots allt så finns det saker jag lärt mig. Inget ont som inte har något gott med sig är en kliché som oftast är sann.

Jag hade aldrig kunnat tro att jag på något sätt skulle befinna mig på andra sidan av en bevakning. Jag måste också skamset erkänna att jag inte ägnat så mycket tid åt att fundera över hur det skulle kännas. I alla fall inte så mycket som jag borde. Att veta det tror jag därför är hälsosamt. Jag tror inte att den vetskapen kommer att göra mig till vare sig en mer feg eller ängslig journalist, däremot ännu mer noggrann och precis.

Medierna beskrivs ibland som den fjärde statsmakten eftersom en av journalistikens viktigaste uppgifter är att granska makthavare. Något som i förlängningen gör att medierna besitter makt. Efter granskningen av min arbetsplats, vilken påverkat mig både privat och i mitt arbete, så har jag påmints om hur reell mediernas makt faktiskt kan vara, och också min egen, om än ytterst marginella, del som journalist i allt detta. De personer jag väljer att intervjua, de ord jag använder, de frågor jag ställer och hur jag ställer dem har betydelse. Och det allra viktigaste är påminnelsen om att all makt ska hanteras varsamt.