Journalisten

Credda den som creddas bör

En känd finlandssvensk Yle-journalist låter i en kolumn bli att credda sin polska medarbetare och svenska frilanskollega, en erfaren fotograf. En frilansjournalist som arbetat för en finlandssvensk branschtidning i flera år skriver texter som till stor del består av direkta översättningar från utländska tidningar, utan eller med väldigt sparsam källhänvisning. En Hbl-artikel berättar om ett företag som nyligen öppnat en pizzaautomat. Artikeln grundar sig enbart på företagets pressmeddelande – läsaren får bland annat veta att ”pizzadagen är varje dag”.  

Hur vi citerar, använder källor, marknadsföringsmaterial och ärar den som äras bör är byggstenar i journalistikens etik och förtroende. Ändå förekommer det pinsamt mycket slarv inom branschen. 

Exemplet med frilansjournalisten som ”lånade” material från utländska tidningar stötte jag på i samband med en granskning. Jag försökte nå journalisten för att fråga hur hen tänkte, men utan resultat. Jag vände mig till Eero Hyvönen, ordförande för Opinionsnämnden för massmedier, för att be om råd. Ska jag anmäla en annan frilansjournalist – en kollega? Det kändes osolidariskt. Jag kunde ju uppfattas som en gnällspik eller översittare. 

Eero Hyvönen säger att journalister kunde bli bättre på att diskutera sinsemellan. I stället för att genast vara upprörd på Twitter, eller muttra tyst för sig själv så kan man ta kontakt med den berörda journalisten eller chefredaktören. Eller helt enkelt göra den där anmälan.  

Ska jag anmäla en annan frilansjournalist – en kollega? Det kändes osolidariskt. Jag kunde ju uppfattas som en gnällspik eller översittare. 

Anu Silfverberg, Long Plays redaktionschef, tar upp samma tema i Long Plays nyhetsbrev i december. Hon skriver att journalister väldigt sällan gör anmälningar till Opinionsnämnden.

”Frågor som väcker tankar inom branschfolket faller i skuggan. Det har väl en koppling till de små kretsarna; ingen vill vara den som skvallrar för läraren”, skriver Silfverberg.

Silfverbergs poäng är att journalister borde börja skriva anmälningar till Opinionsnämnden i mängd och massor för att göra kritiken mer mer vardaglig. 

Till sist en önskan om en särskild typ av texter som kunde ägnas mer och fler etiska reflektioner: rewrites. Särskilt rewrites som görs av stora nyheter eller av granskningar som krävt mycket arbete. Klart att alla journalister gillar när ens nyhet blir en nyhet, men glädjen kan snabbt bytas ut till frustration, särskilt i en tid där alla kämpar om mediekonsumenternas pengar. För visst känns det snopet om ingen söker sig till, eller betalar för, originalverket eftersom man redan fått informationen via andra kanaler.  

De värsta exemplen på rewrites uttrycker slapphänt journalistik där man vill lyfta en fråga utan att lyfta ett finger själv. Eller kanske man inte ens vill lyfta frågan utan enbart komma åt webbtrafiken kring det som blivit en snackis? 

Opinionsnämnden för massmedier utreder om Journalistreglerna ska förnyas. Praxis kring rewrites och citat kan behöva tydligare spelregler.