Stora katastrofer har en tendens att ta fram det bästa hos människor. Viljan att hjälpa, bestörtningen, empatin som forsat fram i kölvattnet av Vladimir Putins invasion av Ukraina saknar motstycke i Europas närhistoria.
I rapporteringen om den flyktingkris som obevekligen står bakom dörren har jag också sett flera kolleger poängtera att de vill bort från offerperspektivet. Helsingin Sanomat hejade på invånarna i Kiev med rubriken ”Kiova kestää” – Kiev håller emot.
Men samtidigt som kriget har skapat en starkare samhörighet på många plan och en djupare känsla av ett vi, så har det också stärkt skiljelinjerna till dem som inte är vi.
”Othering” är ett känt begrepp inom medieforskningen, att stärka bilden av ett de som en motpol till vårt vi.
De flesta har säkert vid det här laget sett videoklippet med CBS-journalisten som rapporterade från Kiev. I en direktsändning säger han att Ukraina ”med all respekt” inte är en plats som Afghanistan eller Irak, där det krigats i årtionden, utan ukrainarna, de är som vi – relativt civiliserade och europeiska.
Det stärker den redan existerande bilden av att krig i ett land med vita människor är helt ofattbart, för krig, det hör hemma i Afrika och Afghanistan, där krig är en kronisk konstant.
Att tänka att krig är något som sker bara utanför västvärlden är både historielöst och ointellektuellt.
Den tanken har ändå präglat medierapporteringen från till exempel Afrika redan en längre tid. Perspektivet i rapporteringen saknar ofta empati för bruna och svarta människor som lider av krig och naturkatastrofer. Kontexten och bakgrunden till krigen blir också ofta bortglömda och osagda.
Samtidigt visar det att journalister speglar de samhällen de kommer ifrån. En journalist förvånades över att de som flyr är människor som ”ser så ut som vi”, människor från medelklassen, som måste lämna sina jobb, sina hem, sina saker!!
När en rekordmängd flyktingar kom till Europa år 2015, var det många som ansåg att någon som har råd med smarttelefon och fina kläder inte kan vara en riktig flykting och inte kan ha en orsak att fly. I fallet Ukraina har jag inte hört någon säga det. Men till exempel syrierna flydde precis lika riktiga och hemska krig som ukrainarna nu flyr.
När ett krig kommer närmare är det klart att det också påverkar journalisterna mer. Men det borde inte betyda att man tillåter sig göra sämre journalistik när det gäller platser längre bort. Nu är också en bra tid att reflektera över att krig alltid är ofattbara, grymma och chockerande för dem de drabbar.
Journalistiken har en verkligt stark kraft att påverka. I katastrofer blir det tydligare än någonsin. Därför – i dessa galna tider – är det extra viktigt för oss att hålla tungan rätt i mun, väga orden väl och vara medveten om de egna fördomarna.
Det är det första steget bort från dem.