Något är på tok om tidningar blir Yles distributionskanaler

Åbo Underrättelser ska från och med mars publicera Svenska Yles ”allmänna nyheter” i papperstidningen. Om det sex månader långa försöket bedöms vara lyckat så kommer Svenska Yle att erbjuda samma innehåll till alla finlandssvenska dagstidningar.

Det finns olika sätt att se på samarbetet. Reaktionerna på nyheten om partnerskapet har också varit därefter: allt från en försiktig optimism, via ett neutralt konstaterande, till en oro för journalistikens mångfald.

Positivt är att pilotprojektet ger ÅU:s journalister tid att fokusera på det liv som gett tidningen sin slogan, alltså det lokala. Det här är viktigt, inte bara journalistiskt sett utan också med tanke på redaktionens arbetsbörda.

Små redaktioner med begränsade resurser måste ges förutsättningar att använda dessa på bästa sätt. Det gäller inte bara ÅU, men efter SPT:s sorti från den finlandssvenska mediescenen är det klart att Yle-samarbetet fyller ett tomrum.

På tal om SPT och att fylla tomrum: nyhetsbyråns öde beseglades, enligt dess styrelse, av läsarnas ointresse för just allmänna nyheter. Så varför behövs då Svenska Yles artiklar i ÅU? Nyheterna är ju ändå redan tillgängliga för alla.

För att papperstidningen måste fyllas. Det är bara att konstatera: papperstidningens annons- och andra intäkter anger fortfarande takten. Hade webben övertagit papprets roll i det avseendet så hade samarbetet inte behövts.

Slutligen då oron. Svenska Yles direktör Johanna Törn-Mangs skriver att ”Yle vill inte erövra mediebranschen utan stärka dess livskraft”. Men hon konstaterar också att med samarbetet så ”läggs ytterligare en distributionskanal till de redan existerande, så att Yles innehåll kan nå ut till ännu fler”.

Handen på hjärtat: om en kommersiell tidning blir ”ytterligare en distributionskanal” för ett skattefinansierat public service-bolag, då är något rejält på tok.

Vad är det mest positiva man kan säga om fogmassa, den man hittar mellan kakel i badrum?

Jag förstår varför ÅU går in för ett samarbete med Svenska Yle. Det kan till och med beskrivas som nödvändigt. Men – och det här gäller hela det finlandssvenska medielandskapet – att Svenska Yle signalerar ett ännu bredare samarbete är ett tecken på att de kommersiella nyhetsmedierna inte lyckats i sitt samarbete.

Här lurar en fara också för Svenska Yle. Bolaget beskriver sig ibland som ett ”kitt” som håller Svenskfinland samman.

Vad är det mest positiva man kan säga om fogmassa, den man hittar mellan kakel i badrum? Jo, att den inte syns.

Om Svenska Yles artiklar börjar betraktas som bulkvara att fylla dagstidningar med så riskerar journalistiken att reduceras till exakt det: ett grått kitt mellan de mer intressanta lokalnyheterna.