Journalisten

Drevet dissekerat

En av årets mest anmärkningsvärda nyhetsföljetonger är den om Pohjola-Norden och organisationens numera avskedade generalsekreterare Michael Oksanen. HBL:s Maria Gestrin-Hagner förtjänar en Snöspaden-nominering för en rapportering som varit betydelsefull, inte bara för Pohjola-Norden utan också för Svenskfinlands fond-, stiftelse- och föreningsvärld.

Bevakningen av härvan, även den som gjorts av andra nyhetsredaktioner, har genomgående varit saklig och hela tiden förankrad i verkliga oegentligheter. Pohjola-Nordens agerande efter avslöjandet är ett bevis på detta.

Därför var det överraskande att läsa minister Ole Norrbacks insändare i HBL (23. 7). Norrback efterlyste en paus i rapporteringen, som han kallade för ett ”drev”. Det känns inte som en korrekt beskrivning.

I sommar har jag lyssnat på Sebastian Dahlströms intervjuserie Den största nyheten. I avsnittet om när Ilkka Kanerva sms:ade bort sig själv från utrikesministerposten uttalar sig Anne Suominen, då chef på HBL:s politiska avdelning, insiktsfullt om det som brukar kallas för ett drev.

Suominens poäng är att när politiska skandaler pågår så sneglar nyhetsredaktionerna på varandra och känner av läsarnas förväntningar om ny information. Att inte leva upp till dessa förväntningar vore att svika det journalistiska uppdraget.

När politiska skandaler pågår så sneglar nyhetsredaktionerna på varandra.

Dan Lolax

Det är skäl att påpeka att det som utmynnar i ett sorts flockbeteende föregås av att nyhetsredaktioner och journalister på var sitt håll fattar individuella beslut om hur händelseförloppet ska bevakas. Som Suominen noterar leder det ibland till att politiker bokstavligen ställs mot väggen.

Det är svårt att förneka att det i en intensiv nyhetsbevakning finns inslag som journalistkåren kunde vara utan. Men att vi överhuvudtaget kan identifiera dessa mindre smickrande drag visar också på att vi känner till journalistikens huvudsakliga uppgift: att få fram ny information, sätta den i ett sammanhang och förklara dess betydelse.

Det knepiga med ett ord som ”drev”, när det används i den allmänna debatten, är att det är lika analytiskt som en hammare. Att döma ut en bevakning som ett drev är ofta att försöka ogiltigförklara den helt och hållet, istället för att förstå de olika aspekterna av bevakningen.

Det är kanske begripligt att den som är föremål för en granskning, eller att den som sympatiserar med den som granskas, vill reducera den journalistiska processen till en flåsig klappjakt. Men det gör inte beskrivningen mera rätt för det.

På så sätt påminner ”drev” om ”fejknyheter”. Ordet säger mer om avsändaren än om journalistiken.