Journalisten

Den ensidiga bevakningen av rikspolitiken

Att den åländska riksdagsledamoten är den mest frekvent intervjuade rikspolitikern i de åländska medierna är varken konstigt eller fel, det är avsaknaden av andra röster som är det, skriver Felicia Bredenberg.

Min mormor brukar ofta säga att hon måste prenumerera på Husis för att få veta vad som händer i Finland. Hon, liksom jag själv, är bosatt i Mariehamn men född och uppvuxen i riket (vilket för den som inte är så bevandrad i det åländska samhället är hur vi ofta benämner Fastlandsfinland).

Och helt fel har hon inte. De åländska lokalmediernas huvuduppgift är inte att rapportera om vare sig riket eller rikspolitiken – Åland är vårt bevakningsområde. Men eftersom mycket av det som händer i Helsingfors påverkar oss, särskilt nu under detta år av pandemi, så innehåller följaktligen också vår rapportering riksnyheter.

Men gällande bevakningen av rikspolitiken i de åländska medierna finns det i regel en gemensam nämnare: riksdagsledamot Mats Löfström.

Det har sin naturliga förklaring. Han är Ålands enda riksdagsledamot, han är ajour med de frågor som är viktiga för landskapet och han ställer alltid upp. Han är på alla sätt och vis ett tacksamt intervjuobjekt.

 

Att den åländska riksdagsledamoten är den mest frekvent intervjuade rikspolitikern i de åländska medierna är varken konstigt eller fel, det är avsaknaden av andra röster som är det. I längden blir det problematiskt när rikspolitiken ständigt återges från endast ett par glasögon och detta helt oavsett hur skarpsynt denna person än må vara. Politik är sällan svartvit och för att teckna hela bilden behövs fler åsikter och andra ideologiska förhållningssätt.

Ofta reagerar de åländska medierna efter att Mats Löfström har agerat genom inlägg på sociala medier eller pressmeddelanden. I sig inget underligt, men den faktiska konsekvensen blir att denne enskilde politiker får stort spelrum att själv sätta agendan med medierna som megafon.

 

Fallet med Mats Löfström och den åländska rapporteringen av rikspolitiken är säkert ett extremt exempel, men jag tror att mången journalist kan känna igen känslan av att komma på sig själv med att välja de lätta utvägarna. Att man gång på gång ringer till samma person, kanske för att man vet att den ställer upp eller för att den ger slagkraftiga citat. Detta är förståeligt, emellanåt helt nödvändigt och ibland det rätta att göra.

Men oavsett hur kompetent ett intervjuobjekt än är inom ett område så blir det i längden fel om man inte lyfter andra röster om ämnet. Och vem har sagt att vårt jobb ska vara enkelt?