Nyhetsmedier som lägereldar

Nyheter för barn är inget nytt. När jag gick i hängselbyxor var SVT:s Barnjournalen och Lilla Sportspegeln höjdpunkter i tv-tablån. Men utöver det här fanns något ännu viktigare: nyhetsjournalistik som en institution.

Hemma fanns två tidningar – Jakobstads Tidning och Pohjalainen – som skulle utforskas. Radion stod alltid på, speciellt hos äldre släktingar: saft och kakor avnjöts till nyheter med lång väderrapport. Eftersom det bara fanns en tv i huset följde man, i väntan på MacGyver eller Knight Rider, med nyhetssändningar tillsammans med föräldrarna.

Förstås tänkte jag inte då på nyhetsjournalistiken som en institution. Men den var ständigt närvarande.

Nej, allt var inte bättre förr, och att nyheter för barn funnits ett tag förminskar inte betydelsen av de satsningar som mediehusen nu gör. Men mediehusen kan inte förväntas lösa problemet på egen hand.

Vilket problem? Sjunkande upplagor? Tänker man så, reduceras nyheter för barn till ett försök att fånga in potentiella prenumeranter i tidig ålder. Barn blir en ny kundgrupp när andra sviker.

Men om man ser nyhetsjournalistiken som en institution, och oroar sig för dess framtid, så förstår man också att sjunkande upplagor inte är början på ett problem, som rör endast mediehusen, utan snarare konsekvensen av en samhällsförändring.

Finländarnas förtroende för nyhetsmedier överlag har sjunkit stadigt de senaste åren. Förtroendet är nere i 56 procent, enligt Digital News Report från Reuters Institute. Ett kritiskt förhållningssätt är sunt. Men om misstroendet resulterar i att folk slutar vidga sin världsbild så drabbar det inte bara dem själva utan också kommande generationer som, via sina föräldrar, går miste om journalistik som ett naturligt inslag i vardagen.

Det är sant att det finns ett överflöd av nyhetsjournalistik, gratis tillgängligt på en rad olika plattformar. Men utbudet är splittrat, av varierande kvalitet och den lägereldseffekt som massmedierna hade förr finns inte. Vi konsumerar nyheter på var sitt håll, inte tillsammans. Vägledning behövs.

Undervisnings- och kulturministeriet har som mål att finländare ska få en ”täckande, högklassig och systematisk mediefostran” från barndom till ålderdom. Det finns ingen heltäckande bild av hur skolorna genomför mediefostran men dess plats i läroplanen vittnar om att det är ett gemensamt ansvar att tända lägereldar, inte bara mediehusens.