Journalisten

Finländska medier dryper av vita räddare

När medierna lyfter upp en enskild person som hjälte kan det bidra till ökad volontärturism, skriver Liselott Lindström.

Det vita räddarkomplexet handlar om en berättelse där svarta människor inte kan bli hjälpta ur sina problem utan vita människor. Den historien älskar också medierna.

På svenska är det den vita räddaren, på finska talar man om ”valkoinen pelastaja”. Men det verkar inte som att så många journalister är bekanta med fenomenet. Den vite mannens börda, att civilisera Afrika, tycks plåga också den moderna mediebevakningen.

Många medier förespråkar historier från Afrika som handlar om vita som åkt dit för att göra någonting gott. Den historien verkar tyckas värdefullare än historier om afrikanerna själva, och bottnar förstås i nyhetsprincipen att det som är nära är mer relevant. Det som vi kan relatera till är något vi hellre läser om. Men det har sina konsekvenser, något medierna borde beakta mer.

Det vita räddarkomplexet stödjer ett narrativ där svarta människor inte kan bli hjälpta ur sina problem utan att vita kommer till undsättning. Ett rum måste ockuperas av en vit person för att det ska vara värt att berättas om.

 

Det gäller inte bara afrikaner, utan tänk på filmen Den siste samurajen, där det behövdes en vit Tom Cruise för att berätta historien om de japanska krigarna.

När man talar om vita räddare i volontärarbete handlar det om (oftast) vita som tar selfies med de (oftast) svarta de ”hjälper”. Det viktigaste med hjälpandet är att ladda upp bilder på Instagram för att få beröm för hur duktiga de är som orkar leva i så hemska förhållanden.

Det här är pudelns kärna: inte att man gör, utan hur man gör. Flera finska medier har publicerat historien om en finsk kvinna som åkte till Kenya och startade ett skyddshem för utsatta barn. Först kvinnomagasinet Trendi, därefter Helsingin Sanomat och sedan Yle.

Jag säger inte att det är fel att berätta hennes historia. Felet är i hur det gjordes, och att det ibland hör till de enda historierna som lyfts upp från Afrika: historier där man presenterar de vita som hjältar.

Vill man berätta de här historierna, ska man som journalist också komma ihåg en av våra viktigaste uppgifter: den kritiska granskningen. Ingen av de ovannämnda lyfte upp kritik mot den här typen av välgörande, trots att det finns mycket forskning i ämnet.

 

Också en välmenande vilja att hjälpa kan få negativa konsekvenser. Volontärturismen stödjer sällan en hållbar utveckling, utan ökar ofta hjälpberoendet. I värsta fall har de som åker som volontärer ingen korrekt utbildning för den uppgift de utför. I Uganda är ett fall uppe i rätten som gäller en amerikansk kvinna som drev en hälsostation i flera år utan någon medicinsk utbildning. Hon åtalas för flera barns död.

När medierna lyfter upp en enskild person som hjälte kan det bidra till ökad volontärturism. Det underminerar de organisationer som försöker bidra till att ändra strukturerna i ett samhälle till det bättre. Det är ingen liten sak.