Vardagen är exotisk – och därför behövs utrikeskorrespondenter

”Det går ju rätt dåligt för er där i Europa”, sa en forskare från Ghana, som jag intervjuade förra året.

”Britterna är svaga på grund av brexit, Macron yrar omkring mot de gula västarna, Tyskland har sina egna problem med Merkel och extremhögern och EU är fullt av länder i öst som bara bryr sig om sig själva.”

Jäklar.

En snabb titt på världsnyheterna i några engelskspråkiga afrikanska medier målar onekligen upp en rätt dyster bild av Europa och den övriga västvärlden. Orkanförstörelse, läckta datauppgifter, brexitkaos, protester, masskjutningar, börsoro.

På Twitter passade flera afrikaner nyligen på att knäppa Europa på näsan. Efter att Boris Johnson tvingat parlamentet på paus uttryckte många sin oro över statskuppen i Storbritannien och över demokratins förfall i den forna imperiala stormakten. En del undrade om det ens är tryggt att resa dit längre och om det inte skulle vara dags att skicka fredsbevarande trupper för att hindra att motpolerna, eller ”stammarna”, börjar kriga.

Sen finns det också ett annat Europa i medierna. Ett där det finns pengar i överflöd, där alla har utbildning och jobb, där världens lyckligaste människor bor och där alla drömmar kan bli sanna.

Det är det som går över nyhetströskeln. Men är det ett Europa du känner igen?

Ser man på Afrikarapporteringen i västvärlden är stereotypen att det enda som berättas från Afrika handlar om krig, svält, fattigdom och elände. Som journalist som rapporterar om Afrika har det inte bara en gång hänt att jag känt dåligt samvete om jag rapporterar om krig eller fattigdom, och jag har på sociala medier beskyllts för att upprätthålla gamla stereotypier om Afrika. Men de är också en del av verkligheten för många och ämnen man måste rapportera om.

Samtidigt har det uppstått en motpol till den rapporteringen – de positiva nyheternas Afrika. Där syns en kontinent som utnyttjar mobil teknologi för att lösa alla problem, en blomstrande medelklass och en beundran och förundran över att också afrikanerna kan utveckla mobilappar.

Om man bara plockar upp det som nyhetsbyråerna erbjuder blir rapporteringen lätt polariserad mellan det som är riktigt dåligt och det som är jättebra. Det syns i de afrikanska medierna, och det syns också i Afrikarapporteringen hos oss.

När jag frågat mina följare på sociala medier vad de vill höra från Afrika finns det ett svar som går före allt annat: vardag. Publiken vill se vanlig afrikansk vardag, för det är något man sällan ser. Det är via vardagen man kan komma närmare människorna och känna samhörighet. Men vardagen kan se väldigt olika ut beroende på vems vardag man följer med. Också i krig och svält finns det vardag. Men för att kunna förmedla glädjen i det svåra och kampen i det lyckliga måste man komma människor nära. Det är något som man kan erbjuda bara när man är på plats.

Och för det behövs utrikeskorrespondenter – i Afrika och i Europa.