Av kärlek till värvet

Det brukar sägas med jämna mellanrum. Det där om hur man jobbar som journalist av kärlek till journalistiken och inte för lönens skull.

Och det krävs naturligtvis både kärlek och passion om du vill vara bra.

Du måste ha den där inneboende drivkraften, som ibland (eller ganska ofta) tar över precis allting när nyheten händer och som gör att du glömmer att räkna arbetstimmar när du är en bra story på spåren.

Den där drivkraften, som i alla fall i någon grad regleras när du har en fast arbetsgivare (begränsad övertid, ni vet) och som samma arbetsgivare genom ett dåligt ledarskap eller en oklar organisation så väldigt lätt kan ta livet av.

Kärleken till värvet, ja.

För inte så hemskt länge sedan satt jag med ett gäng journalister och resonerade kring vem som skulle bjudas in till en debatt. Temat tangerade branschfolk som ”bytt sida” och nu behövdes det någon principfast kollega, som aldrig skulle gå med på att göra det.

Namnen som radades upp var många. Samtliga som nämndes var fastanställda.

Och i den positionen, påpekade jag, är det naturligtvis lätt att se sig som principfast.

Men det är hyckleri att gå omkring och nära en tro om att lönen är irrelevant då naturaförmånerna rullar på lika stabilt som den månatliga inbetalningen syns på kontot.

Prövas gör de här känslorna och principerna nämligen först då månadslönen, företagshälsovården, den betalda semestern och möjligheten till sjukledighet är borta.

Det är då du på riktigt behöver ta ställning till om du är redo att arbeta i veckor för att skapa kvalitetsjournalistik och därefter sälja ditt arbete för ett arvode som kan motsvara en månadslön på 300 (trehundra) euro.

Är du det, ja, då kan du säga: ”Jag gör det här för att jag älskar mitt jobb”.

Med lite erfarenhet kan jag säga att kärleken faktiskt kan leva också under de premisserna. Åtminstone en tid. Men sliter du halvt ihjäl dig för ibland knappt någon ersättning alls så tenderar verkligheten i någon fas bita dig i röven.

Det sker huvudsakligen av två orsaker.

För det första kan man inte betala räkningar med passion.

För det andra kan det tära på kärleken då du inser att du förväntas offra allt ur egen påse för att göra ett bra innehåll som många vill ha, men få betalar skäligt för.

I Sverige visar en utredning att mediehusen de senaste åren kraftigt har dumpat frilansarnas arvoden. Det är inte ovanligt att frilansen jobbar för motsvarande cirka tusen euro i månadslön.

Något stort engagemang från dem som har fasta jobb har veterligen inte hörts av.

Ändå, kunde man tänka, är det just den gruppen som borde engagera sig i arvodesdebatten.

En dag kan man nämligen själv vara den som åker, eller självmant drar, ut ur huset för att sedan erbjudas att göra samma jobb för en ersättning som inte ens motsvarar en halv gammal månadslön.

Fast det ska tillstås: Det är förstås helt okej att göra det om det inte är lönen utan kärleken till värvet som driver en.