Journalisten

Offentligt i teorin men inte i praktiken

Enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet har var och en rätt att ta del av offentliga myndighetshandlingar. Den rätten får inte inskränkas på grund av resursbrist hos myndigheterna, skriver Lina Laurent.

Rösten i andra ändan av telefonlinjen låter aningen matt:

”Jamen du kan väl föreställa dig mängden dokument vi borde gå igenom. Det handlar om hundratals eller tusentals papper. Att ur den högen handplocka just de dokument du vill ha är ett enormt arbete och vi har inte på något sätt resurser för det.”

Ja. Jag ser framför mig tingsrättens arkiv, eller egentligen min föreställning av arkivet: oändliga rader med tjocka dokumentmappar i en anonym källare. Mappar som jag nu vill att den här ensamma tjänstemannen borde gå igenom vid sidan om sitt övriga arbete, bara för att jag kanske hittar en nyhet där. Är det inte lite orimligt? Jag börjar tycka synd om tjänstemannen. Borde jag bara be ut en del av pappren?

Det är tjänstemannen som ringt upp mig. Hen vill kolla vilka av de dokument jag bett om som intresserar mig allra mest. Dags att prioritera.

 

Jag trodde att det skulle vara lättare att få information från tingsrätterna. Visserligen var jag bekant med de problem journalistkolleger haft med att få ut offentliga handlingar, men jag kände orsak till optimism. En av de sex tingsrätter jag närmat mig hade nämligen i rask takt serverat statistik över de beslut jag var intresserad av. Den e-postade också en del av besluten som pdf-dokument. Även en annan tingsrätt svarade snabbt – handlingarna jag var intresserade av skulle finnas till påseende inom en vecka.

Men sedan kom svaren från ett par andra tingsrätter. Samtal och e-brev som förklarade att det visserligen är min rätt att få ut handlingarna men att arbetet är otroligt resurskrävande eftersom handlingarna bara finns på papper. Det skulle också vara närapå omöjligt att få siffror på antalet beslut i en viss kategori eftersom datasystemen (som för övrigt kallas Sakari och Tuomas) inte möjliggör omfattande sökningar för just detta ändamål.

År 2011 skrev professor Heikki Kuutti i boken Julkisuusjournalismi (offentlighetsjournalistik) att ”det inte ger en särskilt smickrande bild av myndigheternas tekniska färdigheter att man inte kan göra datasökningar för det begärda materialet”. Kuutti hade tillsammans med sina studenter vid Jyväskylä universitet i en omfattande studie granskat bland annat hur myndigheter tillämpade offentlighetslagen i praktiken.

Att olika tingsrätter använder olika system och klassificeringar är häpnadsväckande, också att en stor del av dokumentationen bara finns på papper. Nu handlade det inte om att hitta handlingar från början av 1990-talet utan om färska sådana.

 

Enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet har var och en rätt att ta del av offentliga myndighetshandlingar. Den rätten får inte inskränkas på grund av resursbrist hos myndigheterna eller vara beroende av enskilda tjänstemäns bemötande.

Och hur gick det med de handlingar jag till slut fick titta på? Fanns där en nyhet?

Ja och nej. Jag kunde både bekräfta och avfärda påståenden som mina källor nämnt. I tingsrätternas beslut och särskilt i motiveringarna till dem hittade jag också förklaringar som gav en mindre svart-vit bild av verkligheten.

Svar jag aldrig fått utan att ställa frågorna.