Journalisten

Framför ens näsa

Nyhetsnäsor är olika, kampen för att se vad som finns framför dem likaså, skriver Dan Lolax.

Enligt ett slitet uttryck ska en journalist ha näsa för nyheter. Jag vill tillägga George Orwells ord: ”Att se vad som finns framför ens näsa kräver en ständig kamp.”

Citatet understryker hur ingenting kan tas för givet. Liksom alltid när något har en mänsklig komponent kan vi inte utgå från att ”utveckling” per definition betyder ”framsteg”, åtminstone inte utan en medveten ansträngning.

Journalister tar inget för givet, eller hur? Ja och nej. Vi är hyfsat bra på att påminna oss själva om det fria ordets flyktighet. Samtidigt har vi svårt att granska oss själva genom de ord vi använder om andra.

Därför var Helsingin Sanomats förstasida på kvinnodagen en bra sak. Med endast en tredjedel av sidan fylld ville tidningen visa att man är medveten om hur ojämlikt kvinnor förekommer i artiklarna och att man tänker göra något åt det.

Kampanjen handlar om vem som svarar på frågorna. Men lika viktigt är att tänka på vem som ställer frågorna.

 

I förra numret av Journalisten sa David Mac Dougall News Now Finland att det internationella och mångkulturella Finland inte reflekteras i de redaktionella leden. Han har rätt.

Det finländska medielandskapet, inklusive det finlandssvenska, är monotont. Det här medför flera risker. En är att journalistiken förlorar sin relevans för dem som inte känner igen sig i den.

En är att ”vi och dem” -indelningen finns inbakad i det journalistiska greppet, goda avsikter till trots.

”Neutralitet” och ”objektivitet” förväxlas med ”norm”, det vill säga att när det är en journalist som inte överensstämmer med bilden av normfinländare som ställer frågorna så riskerar fokus bli på hen, medan journalistiken faller åt sidan eller misstänkliggörs.

Poängen här är inte att likställa mångfald med hudfärg utan att påstå att den redaktion som inte funderar på sin sammansättning – speciellt när det är dags att rekrytera – gör sig själv en björntjänst.

Det handlar inte om kvotering – som om det finns ett visst antal att sikta på – utan om att fundera på vad man vill bevaka och hur.

I den övervägningen gäller det att ta med hur det finländska samhället ser ut i dag. Personer med utländskt påbrå utgör kring sju procent av befolkningen.

 

Men kommer inte de finländska redaktionerna på sikt, och på ett naturligt sätt, bättre spegla samhället i stort?

Här gör sig missförståndet om utveckling och framsteg påmind.

Det som faller sig naturligt är oftast det som är bekvämast. Det som är bekvämast är att fortsätta i samma hjulspår.

Därför behöver de som har något att säga till om aktivt tänka på och tala om hur redaktionerna återspeglar samhället.

Någon vill säkert säga att det räcker med att följa hantverkets principer. Argumentet lyder att det inte ska spela någon roll om journalisten är, till exempel, en infödd medelålders man eller en ung kvinna med invandrarpåbrå. Journalistikens krav på objektivitet styr dem båda.

Journalistik kan inte reduceras till en uppsättning regler. Varje enskild journalist verkar som individ och, ja, medelåldersmannen och den unga kvinnan är underkastade samma principer men, nej, de kommer inte att ställa samma frågor.

Deras nyhetsnäsor är olika, kampen för att se vad som finns framför dem likaså.