Journalisten

Gör jobbet oälskad

Det är en förenkling att tro att enbart avslöjade oegentligheter retroaktivt kan motivera publiceringen av hemligstämplat material, skriver Dan Lolax.

Vad ska nyhetsmedier göra om det inte finns förståelse för journalistikens grundläggande principer?

Den frågan har nog många journalister grunnat på sedan Helsingin Sanomat i december publicerade en artikel om militärens underrättelseverksamhet.

 

Misstron gentemot seriösa medier är inte ny men ”alternativa” nyhetssajters kambriska explosion har förvärrat situationen.

Det intressanta med fallet HS är trots allt att diskussionen som följde publiceringen primärt fördes inom ramen för det seriösa.

När Kaius Niemi, ansvarig chefredaktör på HS, i ett öppet brev till läsarna försökte förklara tidningens agerande skrev han att ”speciellt efter [att republikens president och försvarsministern uttalat sig] började många läsare förundra sig över artikeln om Signalunderrättelsecentret”.

Det var alltså efter att presidentens kansli meddelat att publiceringen blir polissak och att nationens säkerhet är i fara som läsarna reagerade.

Det var efter att försvarsminister Jussi Niinistö (blå) på Twitter antytt att HS agerat ofosterländskt som tonen i diskussionen slogs an.

 

Niemi beskrev diskussionen som ett tecken på att HS misslyckats med sin publicering.

I mina ögon skvallrar diskussionen inte lika mycket om tidningens misslyckande som den avslöjar att många höll inne med sin reaktion – eller hade ingen alls – tills Finlands politiska ledning förklarade vilken reaktionen bör vara.

Min egen reaktion var att uppgifterna var intressanta men relevansen luddig. Vad gäller det hemligstämplade så kunde jag inte skilja det från information som redan var allmänt känd.

Det kunde bevisligen inte försvarsutskottets ordförande Ilkka Kanerva (saml) heller, för i programmet A-studion förblev Niemis fråga om exakt vad i artikeln som hotade nationens säkerhet obesvarad.

 

Uutissuomalainen följde upp med en nätgallup enligt vilken tre av fem finländare sätter nationens säkerhet framför pressfriheten.

Den dominerande åsikten är att publiceringen av hemligstämplat material kan försvaras enbart om det avslöjar oegentligheter.

Av detta kan vi dra åtminstone två slutsatser.

En är att Finlands militära och politiska ledning har ett nästan exklusivt tolkningsföreträde till begrepp som ”nationens säkerhet”, också när de inte kan förklara hur den är hotad.

En annan slutsats är att journalistikens roll är otydlig för många.

Det är en förenkling att tro att enbart avslöjade oegentligheter retroaktivt kan motivera publiceringen av hemligstämplat material.

Varför? För att nyhetsmediernas uppgift är primärt att ta reda på fakta. Övertramp, speciellt juridiska, kräver att en annan part tar vid där det journalistiska slutar. Det inte är redaktioners roll att agera domstol.

 

Diskussionen visar att när kunskap om pressfrihet och källskydd saknas är många villiga att fylla i luckorna, men inte till journalistikens fördel.

Att det här görs när nyhetsmediernas förhållande till allmänheten redan präglas av ett ängsligt bekräftelsebehov är olyckligt.

Nyhetsredaktionerna ska istället följa Ben Bradlees råd. Den legendariska chefredaktör på The Washington Post sa, när tidningen var den enda som följde Watergatespåret och fick kritik därefter, att ”vi duckar och fortsätter göra jobbet, som inte är att vara älskade utan att söka sanningen”.