Säg morjens till John Blund

Hur ska man förhålla sig till en arbetsdag som varar från sex på morgonen till midnatt? Det där att vara aderton timmar på g.

Fördömande, oroad, arg?

En sådan dag hade jag i går – utan att bli jättearg eller frustrerad.

Under 18 timmar hann jag med en lunch och såg till att jag promenerade några kilometer mellan varje möte och ringde visst ett eller två privata samtal. Men annars, i ett konstant arbetsflöde utan slut: laptopen fram, fila på texter, ringa, skriva mejl, pumpa på, stirra in i skenet, nå, du vet.

För i alla fall om du är företagare eller frilansare har du sannolikt nyligen haft en liknande arbetsdag. Det är då ansiktshyn får en kallblå patina av skärmljuset och det gör ont att sluta ögonen.

Inbilla dig ändå inte att det finns något heroiskt eller duktigt inlindat i en adertons timmars arbetsdag. Det finns det inte.

Tvärtom, det är galenskap.

Men det är också vardagsrealism.

För det är så här det lätt blir, speciellt för frilansare och företagare. Du måste kunna fakturera – alltså måste projekt slutföras, många bollar ständigt finnas i luften och inga fasta arbetstider finnas. Bor det en liten (nojig) perfektionist inom dig kan du dessutom generellt sett lägga till några timmar per dag – för man kan ju alltid göra bättre, gå djupare, sikta högre.

Därför brukar jag sucka lite när jag ser uppmaningar till exempel från statligt håll till arbetslösa/uppsagda/studerande att bli företagare eller frilansare. Som om det skulle vara gräddfil till snabba cash och ett lyckligt liv.

Lyckligt liv?

Förresten, nu backar jag. Det ligger nog ändå lite i det. För i morgon på morgonen kan jag istället vrida mig i sängen nästan så länge jag vill, åtminstone i teorin. Jag hinner till och med till Pargas för att inspektera vårt stugbygge – mitt i veckan.

För mig är just den vetskapen, alltså känslan av frihet (berättigat eller inte), viktigare än pengarna och tryggheten med en fast månadslön. Och då kan jag svälja aderton timmar ibland.

Men det finns en sak jag – ärligt – inte tänkt tillräckligt på tidigare.

Sömn.

Att också en frilansares kropp och själ absolut kräver och förtjänar regelbunden sömn. Jag vet, detta är god-morgon-yxskaft-personifierat. Men efter att ha läst en intervju med en amerikansk sömnforskare – han sa att alla, alltså alla, måste värna om sin sömn – var det som om poletten äntligen trillade ner. Jag ville bums inleda en intim och långvarig relation med John Blund. (Tidigare hade jag inte ens torrhånglat med Mr Blund).

Och där är jag nu.

Men efter de där aderton timmarna i går gick det naturligtvis inte att få sömn. Tankarna och bokstäverna snurrade i huvudet, spasmer och ryckningar, täcket – liksom kroppen – slängdes hit och dit, klockan tickade på … du vet nog igen precis vad jag menar.

Då var det dags för godmorgon-yxskaft nummer två:

Vill du lugna ner dig och somna gott? Läs då en (pappers)bok, heter det klassiska rådet.

I tamburen väntade journalistkollegan Mikael Crawfords roman i ett adlibris-paket. Jag ryckte upp det, tassade tillbaka till sängen, knäppte på pannlampan och kastade mig fnittrande in i en värld med kåta östnyländska tonårskillar.

Och somnade.

Inte för att storyn var tråkig (tvärtom). Utan för att också frilansare måste sova.