Journalisten

Då ordskogen vissnar

Sällan är jag så besviken på mig själv som då jag efteråt inser hur slentrianmässigt jag skrivit en text, skriver Dan Lolax.

På Helsingfors bokmässa i oktober pratade jag med journalisten Henriette Clayhills om skillnaden mellan att skriva journalistik och fiktion. Clayhills debuterade i år som författare med boken Den blinda fläcken.

Hon sa ungefär så här: journalistik är ofta resultatet av att välja bort. Nyanserna tenderar att försvinna då utrymmet är begränsat. Det fiktiva greppet, däremot, tillåter gråskalor och friheter på ett annat sätt än journalistiken. Författaren kan behandla samma tema som journalisten men behöver inte ta hänsyn till romanfigurer så som journalisten måste beakta de i högsta grad verkliga människor hen skriver om.

Jag frågade Clayhills om hon efter sin romandebut skulle låta det fiktiva skrivandet influera det journalistiska arbetet. Hon trodde att hon kanske skulle känna sig frestad att låta det ske, men i slutändan är det två olika verksamheter. Journalistiken gör trots allt andra anspråk på sanningen än fiktionen.

 

Clayhills har rätt. Det icke-fiktiva skapar, genom att kallas för journalistik eller fakta, andra förväntningar på läsaren än vad romanen gör och det värsta en journalist kan beskyllas för är att ha författat en händelse.

Men journalister gör trots det klokt i att låta sig influeras av det skönlitterära och jag tror att sådana influenser har alla chanser att berika istället för att underminerar journalistiken.

Det slår mig, att då vi diskuterar nyheter i dag så tenderar vi att fokusera på medel, uppgift och ekonomi. Det vill säga: hur använder vi oss av den teknologi som står till förfogande för att leva upp till det krav om relevans som journalistiken är underkastad? Och hur gör vi det på ett lönsamt sätt?

Mera sällan diskuterar vi den journalistiska stilen. Det här är märkligt eftersom det finns en korrelation mellan slagkraftig journalistik och välformulerad journalistik. Det omsorgsfullt skrivna borde vara något som kännetecknar varje journalist, oavsett av för hur många hen skriver.

Har stilen nedprioriterats och gett rum för de ovan nämnda frågorna? Inget ont om dem, men om vi diskuterar journalistik så ska vi göra det fullt ut och inkludera alla aspekter. Texten kan inte subtraheras bort. Utan den har vi ingen journalistik.

 

Den välformulerade nyhetstexten är resultatet av många olika faktorer. Ett bra språkstöd är en. De finlandssvenska nyhetsredaktionerna gör klokt i att värna och utveckla det stöd som nu finns.

Tid kan vara en annan faktor. Förstå mig rätt: en bra text är inte resultatet av obegränsat med tid. Ibland kan för mycket tid vara förödande. Men om en journalist inte har möjlighet att göra texten rättvisa så tenderar det att synas i läsvänligheten.

Men journalisten själv är förstås den mest avgörande faktorn. Sällan är jag så besviken på mig själv som då jag efteråt inser hur slentrianmässigt jag skrivit en text. Det kan handla om onödiga upprepningar, klichéer och en användning av citat som tyder på att jag själv inte kopplat grepp om nyheten utan låtit någon annan föra den.

Det här är tecken på att den egna ordskogen vissnar och behöver näring. Den näringen finns bland annat i skönlitteraturen. Den kan ibland på ett omedvetet plan inspirera journalisten att hitta nya vägar genom en rätt alldaglig nyhet.