Gränserna suddas ut

Alla har vi ibland svårt att sova. Så när jag i höstas läste en hyllande artikel i The Daily  Telegraph om lugnande alfamusik som ett botemedel mot sömnproblem tog det inte många ögonblick att fatta mitt köpbeslut. I slutet av artikeln fanns en direktlänk till en sajt där musiken såldes, och vips var sömnen min!

Eller tja, sömnen kom, eller så kom den inte. Det är inte det som är poängen.

Poängen är att jag först efter mitt köp började reflektera över vad alfamusik egentligen är. Finns det oberoende belägg för att det verkligen hjälper?

Svaren på de frågorna fick jag inte i den redaktionella texten, tvärtom, det var hyllning hela vägen.

Det är förstås småpotatis. Men anrika Daily Telegraph har tydligen problem. För i februari meddelade tidningens ledande politiska kommentator, Peter Osborne, att han säger upp sig. Han var missnöjd med tidningens bevakning av brittiska mega-bankkoncernen HSBC som hade hjälpt sina förmögnaste kunder undgå skattmasen. Osborne anklagade Telegraph för att ”bedra sina läsare” eftersom skandalen tystades ner.

Orsaken till flatheten var naturligtvis att HSBC är en mäktig annonsör.

Så vad är då kopplingen till artikeln om alfamusiken…?

Att Daily Telegraph inte granskar, utan stryker medhårs.

Också i Svenskfinland tycker jag att gränserna blir allt suddigare. Visst har vi i åratal haft våra temasidor eller -bilagor i alla tidningar där huvudpoängen är att locka annonsörer och där det redaktionella som default har en snäll inställning. Det kan handla om utbildning, bostäder, bilar… eller om pälsar som i Österbottens Tidning (12. 2. 2015).

Med rubriker som Stora lass skinn till Danmark och Kylan värmer pälshandeln är det, precis som med alfamusiken ovan, hyllning – bara hyllning.

Och det är ju klart, det skulle inte riktigt kännas så kiva att gnälla då resten av sidorna är fyllda av annonser från den viktiga pälsnäringen.

Nu i februari-mars har sju (!) finlandssvenska tidningar med det kraftigt marknadsförda Fondspelet – ”ett virtuellt penningspel” med Aktia Bank och Samsung som drivande krafter – förskjutit gränsen ytterligare. Fondspelet är ett klockrent exempel på hur grumligt det blivit.

I ÖT (19. 2) konstateras kort att ”Det redaktionella arbetet består av drygt åtta sidor med temat privatekonomi och finansiering” (temasidorna publicerades 27. 2).

Har alla sju redaktioner alltså helt självständigt bestämt att det här ska vi skriva om? ÖT:s försäljningsdirektör Mika Mäkisalo säger för sin del att ”spelet ger läsarna mervärde”. Så ska en försäljningsdirektör tala, det är hans jobb, men tycker redaktionerna också så?

Kanske. För i det redaktionella Studio Hbl hade man den 27 februari Aktias marknadsföringschef Marc Hinnenberg med i studion, med förtexten ”Dagens Studio Hbl är producerad i samarbete med Aktia Bank”. Så gott som alla frågor är bortklippta, svaren redigerade till soundbits, och det fem och en halv minuter långa inslaget avslutas med ett gemensamt: ”det är win-win för alla!”

Det är förståeligt att det för den journalistiska ledningen i rådande ekonomisk kris är svårt att stå emot trycket från försäljningsdirektörer och sponsorer. Men för journalistiken, och för de betalande prenumeranterna, är det helt avgörande.

På tal om det: Vill någon ha min alfamusik? Det hjälper mot allt, också mot tandlös journalistik.