En krympande effekt

Om min erfarenhet inte är unik så är förnamn och smeknamn det första en journalist på en finlandssvensk nyhetsredaktion måste lära sig.

Arbetsrutiner, teknik, vem som är vem i kommunalpolitiken – allt sådant är viktigt. Men journalisten har inte fattat galoppen förrän hen vet vem ”Danne”, ”Patte”, ”Tjäbä” och det övriga gänget är.

Och när hen väl lärt sig och blivit en del av den ofta redaktionsöverskridande hegemonin – för alla känner som bekant alla – då gäller det att inför nästa nykomling på redaktionen använda enbart för- och smeknamn för att visa sin hemhörighet.

Det är en sorts initieringsrit, att sömlöst gå från att inte ha en aning om vem dessa människor är, men aldrig visa sin okunskap, till att själv bli ett för- eller smeknamn – som om man alltid varit ett.

Min poäng är att Svenskfinlands påstådda litenhet är delvis en självuppfyllande profetia. ”Kobbe”, ”Baba” och ”Staffi” har, liksom ”Calle”, ”Lillan” och ”Toffe”, en krympande effekt.

Jag skriver ”delvis”. Det finns nämligen en större verklighet utanför redaktionerna – och utanför parti- och stiftelsekontoren.

Exempel? Tja, Barbro Teir träffade en öm punkt då hon på en publicistdebatt, efter hård kritik från Hbl:s fackklubb, sa att många journalister är besvikna över allmänhetens ointresse för deras situation.

Folk har inte samma relation till journalister som journalister har till varandra. Faktum är, att medan journalister tar de egna kretsarna för större än de är, kan de för en utomstående te sig som mindre än de är.

Exempel? Tja, då samma Teir som ovan anställer Martina Harms-Aalto som innehållsdirektör finns risken att det inte framstår som ”fräscht” utan som att Svenskfinlands innersta krets visar sig vara just så liten som folk misstänker.

Jag pekar inte finger. Jag jobbar själv för ett bolag som ägs av en storspelare i Svenskfinland, Stiftelsen för Åbo Akademi, och ÅU:s redaktion ligger vägg i vägg med SFP:s kontor i Åbo.

Det här är inte enbart en fråga om hur saker och ting verkar vara. Det gäller att ständigt försäkra andra, och sig själv, om att misstankarna är ogrundade.